Allting glittrar och ingenting tar slut, Khashayar Naderehvandi, Norstedts

Den nya diktboken av Khashayar Naderehvandi är ett fascinerande vittnesmål från en orolig värld. Med hjälp av en suverän språkkänsla kommer vi nära en mänsklig erfarenhet.

För ett par år sedan skrev Khashayar Naderehvandi en löftesrik roman, Vilar i era outtröttliga händer, som jag tyckte mycket om, trots att den kanske var onödigt intrikat. Han har också gett ut en diktsamling, och nu återkommer han som poet med boken Allting glittrar och ingenting tar slut.

Det är en vacker titel. Och poesin sysslar som bekant med det vackra. Nä – stopp där! Redan i den första sviten hackar språket. Ja, det är som om själva språket är otåligt och inte har tid att skapa grammatisk korrekthet: ”önska kunde se / med dina ögon / och öppna väg, / sand fastna i lockar / ditt hår mitt ansikte / önska kunde höra dej / ett brev / som flyter / i land, en flaska fylld med andnings- / luft”, skriver Naderehvandi.

I dikter som utövar samhällskritik. På sitt försynta sätt. För poeterna är de som reagerar, som säger att nu är det nog. På sitt försynta sätt. Här utnyttjar Naderehvandi ett talspråk, ett idiom som i sig befinner sig på flykt, som mer eller mindre indirekt kommenterar vår oroliga, oroande värld.

På flykt från kriget. Vilket krig? Alla krig liknar varandra. Splittringen är livets villkor för många. Kan vara värt att tänka på när vi unnar oss att vara stressade: för många är det inte ens en valmöjlighet. De är fullt upptagna med – inte att leva, utan att överleva.

Jag tycker Naderehvandi lyckas fånga tidsandan med sitt skeva perspektiv. Han har en omedelbar känsla för ords valörer, och en precision i replikerna som kan erinra om hur Stig Larsson skrev sina dikter på 80-talet. Skenbart nonchalant, men med ett absolut gehör för hur snacket låter.

I den andra sviten återkommer frasen ”Hur ska det sluta?” En kuslig fras, för nog vet vi hur det slutar. En av den dystre filosofen E.M. Ciorans aforismer lyder ju: ”Min förkärlek för olyckliga slut fick mig att bli intresserad av historia.” Fiktionen väver sina drömmar om saft och kakor, men nog fan slutar det alltid med vatten och bröd i någon mening.

Fiktion: det är en fråga om att hantera sina minnen, om att försonas med sitt förflutna. Naderehvandi är bra på att skriva vassar rader, som ”vi kommer ur sår” och ”allt jag behöver är en flaska sprit och ett skjutvapen”. Men mer avgörande än de enskilda raderna där allting faktiskt glittrar är hur enhetlig hans bok är, hur den hänger ihop och bildar en helhet.

De levande orden bär spår av levande känslor. Poesin är till sitt väsen internationell. Även när, som här, diktjaget kan uppfattas som privat eller unikt. Glöm det. Glöm elfenbenstornet: Khashayar Nederehvandi har klivit rätt in i den vortex – den virvelström – som vår värld har snurrat fram alldeles på egen hand. Det här är dikt som emanerar från verkligheten, som har dina öron som adressat.

Det han säger därifrån är angeläget och högaktuellt, och mer än väl värt att lyssna på. Om du kan uppfatta hans försynta tonfall.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/3 2016)