För herr Bachmanns broschyr, Carl-Johan Vallgren, Månpocket

Nej, det här är ingen återutgivning av Carl-Johan Vallgrens pamflett från 1998, För herr Bachmanns broschyr. Det är den groteskt fula pocketen jag har återstiftat bekantskapen med, den med några märkliga recensionscitat på baksidan där boken anses ha ”alla förutsättningar att bli en samtida kult-klassiker”, och även blir jämförd med Mats Gellerfelt.

På 90-talet ansågs alltså detta ha potential att bli en klassiker. Möjligen är det för tidigt att bedöma dylikt, men blev det verkligen så? Nja, va?

Bokens författare får i uppdrag av en gåtfull herr Bachmann att skriva en broschyr om Sverige. En stor del av boken består av författarens brevsvar, avbrutet av att hustrun tröttnar på hans gnäll och tjat om rövhål hit och dit, och helt sonika lämnar honom, och när vi skiljs från författaren har han precis bestämt sig för att börja skriva brev till Bachmann. ”Fortsätta skriva”, vill vi korrigera, men vid det laget förstår vi ju att han är skvatt galen.

Nog är det Vallgren själv som avses, och jag har för mig att han i en intervju hävdat att det var en ”katharsisk” upplevelse att skriva den här boken. Nja, då har han väl missförstått katharsis-begreppet. För ett av bokens många problem är att han tar i så mycket att det blir parodi, svårt att ta på allvar.

Att Vallgren däremot tar sig själv på allvar kan inte betvivlas. Mycket av hans kverulans handlar om sakernas tillstånd i det samtida Sverige – kulturellt och intellektuellt, i första hand, men allt mer tar hans paranoida vanföreställningar över. (När jag skriver ”han” syftar jag väl till 50 % på ”författaren” och till 50 % på ”Vallgren”.) Han upplever sig förföljd av kritikerna, men – som hustrun försynt påpekar – det är ju knappast hela sanningen. Nog fick Vallgren redan på 90-talet sin beskärda del av lovord? Jag minns dock hur han i bittra ordalag ville framhäva Alexander Ahndorils gotiska roman Jaromir som ett europeiskt mästerverk - en märklig bedömning, då ju det är en bedrövlig roman att ta som exempel på litterär klass.

Men det hör till den lättretlige kverulantens privilegier att ta till överdrifter. Det kan vara underhållande i lagom doser, men Vallgren har skrivit en bok på 120 sidor som känns mångdubbelt längre. Det är som att lyssna på någon som har lärt sig ett enda ackord, och spelar det igen och igen och igen och igen. En viss tondövhet kan skönjas i hur Vallgren hanterar sitt språk.   

Att sakna sinne för proportioner behöver inte förhindra en författare från att skriva läsvärt. Men Vallgren har en uppenbar brist i sitt författarskap. Han är själv mycket nöjd med sin roman Dokument rörande spelaren Rubashov. Den kan nog uppfattas som en högst originell roman för den som inte läst Bulgakovs Mästaren och Margarita. Och likaså den hyllade Den vidunderliga kärlekens historia, som också är en egensinnig roman för den som inte läst Patrick Süskinds Parfymen.

Det går inte heller att föreställa sig den här hetsjaktsboken mot Sverige utan att ta Strindberg i beaktande. Givetvis anspelas det friskt på Strindberg i boken, och när författarens hustru tar sitt avsked får han en förevändning att formulera sig på ett sätt som liknar identiska Strindbergs-fraser från En dåres försvarstal och Inferno.

Sedan är ju hela metoden knyckt rakt av från Thomas Bernhards monomana romaner som hetshatar mot Österrike, inklusive förkärleken för upprepningar och långa stycken. Varför funkar det då för Bernhard och inte för Vallgren. Jo, Bernhard har musiköra: hans språk är symfoniskt där Vallgrens är entonigt. Sedan finns det en charm i hur Bernhard hatar, medan Vallgren är en sådan som tar på sig hatar-kostymen.  

Att boken är skriven på 90-talet märks framför allt i att internet saknas, och att de måltavlor som man anar bakom det lätt kamouflerade klandret knappast längre är några villebråd att fälla (Linda Skugge och Jan Guillou, sorry). Vad kunde ”författaren” ha att säga om den förflackning som skett sedan 1998? Den kändisfixering som han själv är så fixerad vid, till exempel, har det blivit värre? Han går hårt åt litteraturprogrammet ”Röda rummet”, men frågan är väl om ”Babel” är en förbättring av det konceptet.

De logiska kullerbyttorna i författarens resonemang visar bara att han är inlåst i sin egen dumhet. Det är en stagnerad människa som för ordet i denna bok, och att den av lovorden från omslaget att döma togs emot så väl av det etablissemang som den så uppenbart gisslar – det är väl bara ett bevis på att kultur-Sverige är masochistiskt och ängsligt. Det skulle inte våga kritisera en bok som denna, för då avslöjade det sig som just oförmöget att uppfatta hur rätt ”författaren” har i sin kritik.

Men jag ser det som ett underkännande av kritiken. För det är en monoton och stum bok, där inledningen (typ första 2-3 sidorna) lovar gott, men sedan blir det bara plattare och plattare, och som om Vallgren fattar det tar han i ännu mer för varje gång han har på känn att nu låter det lite tomgång om det här.   

Återutgivning? Nja, va? Frågan är väl, nu när 18 har gått, om det finns läsare kvar om ytterligare 18 år.