Novellix
senaste kvartett noveller bjuder på tre fängslande rapporter från vardagen, och
ett klavertramp. Bortsett från den blundern visar utgivningen att det finns mer
hopp än på länge för den svenska novellkonsten.
Ända
sedan den svenska premiären våren 1994 av Robert Altmans filmatisering av
Raymond Carvers noveller, Short Cuts,
har det talats om en svensk novellboom. Det har dock varit mer bom än boom över
den. Möjligen håller det på att ändras nu.
I
höstas blev Stina Stoor Augustprisnominerad för sin samling Bli som folk, och P 1:s ”Radionovellen”
har sedan ett par år upplåtit utrymme åt nyskrivna svenska noveller av hög
klass. Dessutom håller förlaget Novellix på att etablera sig med en utgivning
som ter sig allt mer imponerande.
Dess
senaste omgång består av fyra svenska författare. Eller ska jag säga tre? För
Malou von Sivers, som här gör sin skönlitterära debut med ”Var du lycklig
farmor?”, visar bara att författare inte är något man är, utan något man blir,
och att hon fortfarande inte har blivit det. Hennes historia om en kvinna som
råkar hamna i ett äktenskap för att ersätta en älskad död hustru är bortom all
räddning, och det är skoningslöst gjort att låta publicera den.
Men
de andra tre gör desto större intryck. De illustrerar från varsitt håll varför
von Sivers inte har lyckats. (För att klargöra: jag tillhör inte dem som
ifrågasatte det stora journalistpris hon erhöll häromåret, för jag tycker att
hon är en utmärkt intervjuare.)
Det
är i första hand en fråga om temperament. Den gnista som uppstår när du slår
hårt mot hårt, den hittar jag hos Anna Karin Palm, Sara Stridsberg och Susanna
Alakoski.
En
reaktion: den åstadkoms av att du inbillar dig möta levande människor, och inte
livlösa schabloner. Jag vill vrida von Sivers blick mot hur Alakoski i sin
novell ”Omsorgen” gör sin undersköterska Pernilla till en människa. Bland annat
genom att hon kikar i en namngiven kokbok. Då framstår hennes ömkansvärda
tillstånd i ett annat ljus.
Den
typen av detaljer är allt som krävs. Och det temperament som investeras i
karaktärerna. Sara Stridsbergs novell ”American Hotel” har allt man kan kräva
av en Stridsbergs-text: symboliska fåglar, hisnande perspektiv, språklig
precision, ynkedom. Ja, men också det omisskänneliga ljus som strömmar över
personerna, och en berättarröst som ger dem värdighet och håller dem kvar på
jorden.
Likaså
hos Anna Karin Palm. I ”Älven” kör en man ned sig i vattnet med en skoter. Hans
hustru är chockad. Men har också en hemlighet. Hon får leva med den, förstår
vi. Och det är så fruktansvärt bra att man får gå till några av 1900-talets
bästa svenska novellförfattare – Stig Dagerman, Jan Fridegård, Thorsten
Jonsson, Inger Edelfeldt – för att hitta en motsvarighet.
Bra
litteratur ska inte vara statisk. Den ska vara dynamisk, spontan, och den ska
vara konfrontativ. Tack Alakoski, Palm och Stridsberg för att ni har förstått
detta, och för att ni demonstrerar för Novellix framtida utgivning att den
numera befinner sig på internationell nivå.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 26/2 2016)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.