Antagligen
kommer Brasilien att tjatas sönder och samman under sommarens OS som lär
utspelas där. Bara två år efter att landet anordnande fotbolls-VM, vilket
föranledde en del utgivningar på svenska. Så också i år, med bland annat Elvira
Vignas roman med den smått uppgivna titeln Den
kärlekshistoria som gick att få till. Den är översatt av den synnerligen
kompetente Örjan Sjögren.
Det
är en något bitsk historia Vigna har skrivit. Hennes berättare har viss insikt
i ett dött par, Rose och Arno, och deras son Roger, som berättaren har haft en
kärleksrelation till – en relation som delvis pågår fortfarande. Arno är
konstnär. Rose utmanar sin egen prydhet med att i lägenheten sitta i soffan
naken – så mycket att hon en gång ligger med svågern Gunther. Medan Arno är i
verkstan – ett badrumsknull på två minuter, som i en Tindersticks-låt.
Ofta
skapar Vigna en verfremdung-effekt, genom att låta berättaren röra sig från den
vid det här laget bekanta opålitliga berättaren till den nyckfulla. Stilen är
kantig och skev, växlar mellan det diffusa och det skarpa, och vi får en
jämförelse med dansen – en fullt rimlig jämförelse. Det är ett skrivande som
tar till vara den korta meningsbyggnadens förtjänster: ”Invandrare. I dag är vi
det allesammans. När resan inte förflyttar oss är det omgivningen som flyr från
oss, vilket går på ett ut. Så medan allt annat rör sig står vi stilla,
invandrare som varje dag försöker ta sig in i sig själva.” Den säregna rytmen
gör sig beroende av det där korthuggna, det stenhårt kategoriserande. Nyanserna
planas ut.
Vi
rör oss bakåt i familjehistorien, bakåt till Tyskland före andra världskriget,
för det är därifrån Rose och Arno kommer, innan de hamnar i Brasilien. Världen
är en labyrint av upprepningar.
Berättaren
är också föraktfull mot Rose, av anledningar som länge förblir oklara. Frågan
är om hon är mest dum eller bara elak. Distansen förstärks när berättaren
påminner sig själv om att det är just en berättelse hon är med om att forma, en
berättelse vars inslag allt mer liknar ett önsketänkande, med kusliga
paralleller mellan Rose och hennes egna liv. Allt mer framstår berättaren som
en mytoman, eller åtminstone någon som döljer mer än hon avslöjar. Det vi läser
blir ren spekulation, eller projiceringar från berättarens sida att hon i brist
på fantasi ger Roses liv samma kontur som sitt eget.
Därav
titeln: det är en kärlekshistoria som inte fullbordas. Enligt berättaren växer
Roger upp med pedofilen Ernie (Ernst), som under flera år medan han är Roses
icke-älskare förgriper sig på pojken. Det är en tråd som läggs lite åt sidan av
Vigna, när jag hade önskat att hon gjort mer av den och kanske mindre av
förhållandet Rose-Arno, med misstanken att Arno mördat sin hustru med
giftampuller från ett av sina konstverk.
Det
är en temperamentsfull och uppiggande roman. Särskilt inledningens drygt 100
sidor är skrivna finurligt och danslikt. Sedan vidtar de stora
överraskningarna, och paradoxalt nog tappar jag något av intresset ju mer Vigna
tar i för att förbluffa och lansera häpnadsväckande fakta och ny information.
När hon försöker skriva mer originellt blir det ändå bara konventionell prosa.
Som kärlekshistoria som aldrig riktigt tar fart fungerar det desto bättre:
miraklet som uteblev, liksom, och som sådan kanske det kan fungera som en
realistisk skildring. Kärleken är mer prosaisk och mindre omtumlande.
Gör som en kanske eller kanske inte bör och lämnar en kommentar orelaterad till inlägget. Har tagit ditt brev från CAS i beaktning och startat upp en ny blogg. Förhoppningsvis med ett starkare förankrat koncept, och en tydligare... ton, av ”mitt språk”. Ämnar försöka hitta någon slags balans i skrivandet och en plattform att förmedla genom. Länkar till den (www.resenaren.blogg.se), vore kul om du tittade in.
SvaraRaderaKul! Jag ska göra ett försök att kolla.
SvaraRadera