Sommarleken, Ellen Mattson, Bonniers

Vid ett äldre, förfallet hus på Orust bor en farmor med tre barnbarn. Deras mamma är sjuk och vårdas på annan ort, och pappan är bortrest i affärer. Tonåringen Sandra lockas av den gemenskap hon hittar där. Hon är ensambarn, och har egentligen inga vänner. Någonting är inte som det ska vara hos de nyfunna vännerna, men Sandra har svårt att upptäcka det. För att hon längtar så hårt efter att bli en del av det äventyrliga livet hon har hittat. Ända tills det tar en ände med förskräckelse.

Ellen Mattsons nya roman Sommarleken arbetar med givna premisser: det här ska bli spännande. Förvisso, spänningselementet anmäler sin ankomst, men har då bidragit till det ominösa soundtracket så länge och så högljutt att man känner sig smått lomhörd efter avslutad läsning. Tråkigt nog, för här finns en intressant berättelse om vänskap och lojalitet, och om klass, ett ämne som definitivt saknas i samtidsromanen.

Det finns något tidlöst över skeendet, även om 70-talsmarkörerna är tydliga nog. Någon gång jämför Sandra sina upplevelser med en äventyrsbok, och mer än en gång gör jag motsvarande jämförelser med Enid Blyton. Mattsson är bra på att skapa och behålla en atmosfär, men jag tycker att hon kunde ha nöjt sig med antydningar. Det är säkert utfört, för att inte säga konstfullt, men samtidigt en aning livlöst. Det gåtfulla blir i längden för konventionellt hanterat, och ju mer intrigen framskrider, desto mer dominerar upprepningarna. De långtråkiga beskrivningarna av seglingens riter imponerar inte heller.  

(Också publicerad i Vi 1/2016)