Sidor

23 jan. 2016

Dagar utan ljus, nätter utan mörker, David Norlin, Weyler


Något jag de senaste åren har tröttnat på i den svenska romanen är all autofiktion, efter att ha tröttnat på de transparenta berättelserna om det egna levnadsförloppet. Jag vill ha mer fiktion, helt enkelt: mer fantasi, mer hittepå.

Nu ser jag ut att få mitt lystmäte, i debutanten David Norlins roman Dagar utan ljus, nätter utan mörker. Den utspelar sig nästan uteslutande i en atomubåt, som bär på ”vedergällning”, efter att nationen (Sverige?) utsatts för ”angreppet”. En man brevväxlar med en ung kvinna – hur de känner varandra förblir aningen oklart, men det är tydligt att båda är ”utvalda”. (Mina citattecken betyder inte att jag intar någon ironisk hållning här, utan det är ordval från boken. Det skulle aldrig falla mig in att använda citattecken i ironiskt syfte. När jag är ironisk behöver jag fan inte markera det.)


Premissen antar vissa likheter med Jerker Virdborgs sublimt spännande Svart krabba. Även här är osäkerheten ytterst medvetet hanterad av författaren. Vi delar mannens öde när han stiger ned i ubåten, detta att vara inblandad i något men utan att känna till vilka planer som har smitts.

Med hjälp av något som kallas ”enheten” kommunicerar mannen med kvinnan. En liten manick som får plats i handen. En avancerad läsplatta, men jag blir inte helt klar med hur skrivandet går till – i stället för tangenter har den ”knappar”.

Den här vagheten i detaljerna kan locka till allegoriska tolkningar, och nog går det att utläsa det som att all krigskonst kan kokas ned till den vedergällning som ubåten bär på. När den periodvis ser ut att tappa kontakten med markytan kan den likna Harry Martinsons Aniara, med rymdskeppet som mister kursen på väg mot mänsklighetens räddning. Även det här kan bli en existentiell resa. När en okänd signal uppfattas befarar jag för en stund att romanen ska gå i filmen Aliens rymdspår, alltså ta ombord ett okänt väsen som sedan slaktar besättningen …

Jag vet inget om ubåtar, om livet under vatten, så allt Norlin skriver om där kan vara hur mycket bluff eller båg som helst. Det är inte viktigt heller för intrigen. Det som är lite värre för romanen, det som får den att inte riktigt hålla ihop, är att de andra passagerarna – den övriga besättningen – är så bristfälligt tecknade. De är bara statister, och mannen är också vagt och anonymt skildrad, även om det finns åtskilliga tillbakablickar. Ja, men dessa bidrar väl inte heller nämnvärt till berättelsen – spänningen avbryts ju av alla dessa barndomsminnen som han berättar för kvinnan, när jag helst bara vill att han ska skildra livet ombord. Eftersom det han säger om uppväxten inte egentligen förklarar något om vem han är, eller varför han är utvald.

En märklighet med många framtidsskildringar är att den – framtiden – så ofta framställs som så primitiv. Nu förutsätter jag att det här är en framtidsvision – det kalla kriget nämns i återblickande syfte. Mycket av tillvaron ombord på ubåten liknar andra världskriget, om man undantar den teknologi som gjorde läs- och skrivenheten möjlig. När mannen var pojke gick han till bibliotek för att läsa i böcker om angreppet, så det verkar vara en tillvaro där också internet upphört att existera. Gasollampor används också. På tal om Alien, så var ju en av dess förtjänster att rymdskeppet Nostromo var så skitigt och nedgånget, ja, förfallet, något som gjorde skräckatmosfären så mycket mer luguber än om den hade följt den högteknologiska och kalla stil som andra rymdfilmer gärna väljer.

I fiktiva berättelser får man väl avhålla sig från att vara allt för uppmärksam på vad som är trovärdigt eller inte. Så att mannen på den trånga ubåten lyckas smita undan så många gånger för att skriva sina långa epistlar, det är bara att acceptera.

I en svit brev, numrerade från 0001 till 0113 tar vi del av endast mannens historia. Ibland refererar han till något kvinnan har skrivit, men världen utanför ubåten förblir dunkel och oklar. Det bidrar till spänningen, även om det kan bli frustrerande när alla ens frågor förblir obesvarade. En typisk mening lyder: ”Jag anade aldrig att detta bara var ett led i något mycket större.” Sådant ligger onekligen farligt nära thrillerklichéernas träsk, och det är lite svårt att avstå från att le lite uppgivet eller elakt.

Ja, som det kanske märks, jag är oerhört ambivalent inför den här boken, som jag tycker om för att den inbjuder mig till något som är fiktion i sin ädlaste form, men ändå håller sig till det otänkbara. Men det finns också saker som förstör den mysiga spänningen. De antydningar om svek och hot som läggs ut tas inte riktigt till vara. Och så är det som om författaren inte orkar bry sig om sina karaktärer, att de andra i ubåten är för endimensionella.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.