Riken av guld, Margaret Drabble, Modernista

I en essä i New Yorker, ”The Ideal Marriage, According to Novelists” (15/1 2016), hävdar Adelle Waldman att kvinnliga romanförfattare låter sina kvinnliga protagonister vara mer intresserade av vad som försiggår i deras manliga partners huvuden än vice versa. Med ett modernt exempel som Elena Ferrante och Karl Ove Knausgård, och givetvis många fler från den klassiska litteraturen, som Leo Tolstoj och George Eliot (Mary Ann Evans), är det inte svårt att upptäcka att här finns en poäng. Att den jämlika kärleken i främsta hand skildras av kvinnliga författare, medan manliga författare skildrar den heterosexuella kärleken som ett stort mysterium, en romantisk transcendental och metafysisk upplevelse, medan kvinnliga författare försöker analysera den intellektuellt och rationellt. Waldman hävdar att männen ”are far more likely than women to portray love as something mysterious and irrational, impervious to explanation, tied more to physical qualities and broad personal appeal than to a belief—or hope—in having found an intellectual peer”.

Med den insikten inte bakom mig och inte heller framför mig, utan mer vid sidan av mig, läser jag sent omsider Margaret Drabbles roman Riken av guld. Den utkom 1975, översattes till svenska året därpå av Sonja Bergvall, och har nu getts ut på nytt av Modernista, som för tillfället satsar rätt hårt på Drabble.  

Med all rätt, inser jag nu, efter att kanske inte ha fnyst åt namnet utan mer betraktat det med ointresse. Drabble är exakt en sådan kvinnlig författare som tillämpar en granskande blick – inte enbart på mannen, utan på människolivet i stort. Jag skulle nästan gå så långt som att säga att det här är en fantastisk roman, åtminstone stundtals. Drabble är förresten A.S. Byatts syster, har jag tagit reda på.  

Frances Wingate är i romanens första del huvudpersonen: skild och självständig, en arkitekt som är på uppdrag som föreläsare utomlands. Hon råkar tappa en plomb vid matbordet, och tandvärken som följer skildras med den plågsamma detaljrikedomen som en odontofobiker knappt kan värja sig mot. Hennes tandvärk är värre än att föda barn, konstaterar hon, och tänker på att Johnson sa att om tandvärk vore dödlig skulle det vara den mest fruktade dödsorsaken.

Det rastlösa drivet bromsas effektfullt av utvikningar, tillbakablickar, sidoblickar, inåtblickar … Det är en resonerande stil – inte långt från Virginia Woolfs, faktiskt, och som av en händelse läser Frances på sin inledande resa Woolfs näst sista roman Åren. Men Drabbles målsökande skrift, som landar i en virvel av intryck, har mer med Woolfs mer introverta romaner att göra än denna mer konventionellt skrivna roman. En annan parallell är att Frances har för vana att recitera Woolfs favoritpoet Shelley.  

På ytan är också Riken av guld en händelselös roman. Men det är dramatiskt hela tiden, med Frances vacklan mellan olika lojaliteter. Hon är förälskad i Karel, en man som hon inledde en relation med medan han fortfarande var gift, med sin instabila hustru. Det blir en gnutta tragedi, en skopa fars, när hon (som vi inom parentes får veta heter ”Joy”!) kastar saker omkring sig. Men det är alltså i skildringen av hur Frances ser Karel, hur han får kontur, vi blir varse det som Waldman menade i sin essä: att Drabble tillhör de författare som inte nöjer sig med att låta bifigurer vara endimensionella.

För så här kan hon, enkelt och tydligt, visa skillnaden mellan Frances och Karel:

”Han var lång framom henne, i ett annat land. Hon skulle aldrig hinna ifatt honom. Hon skulle återgå till sin banala rutin med utgrävningar och föreläsningar och televisionsserier och bjudningar. Hon skulle bli lidande i sitt väsens övre regioner, medan hans natur förblev djup och outgrundlig, avslipad ner till väsentligheterna, i den skulle det inte finnas några jagets klippiga katarakter, den skulle vara djup, uthållig, beständig, djup som floden när den möter havet.”

Men det är också en roman med oformliga drag, skriven av en författare som inte verkar bry sig om struktur. Mer är hon intresserad av sina ämnen: det mänskliga psyket, kärleken, vad vi gör mot varandra, moderskapet och modershatet, och eftersom hon inte vet svaret på förhand måste hon skriva sig fram till det. Ironin är gräslig och elak, och det är en besvärlig bok att läsa, utmattande på flera plan.

Utmattande, men också belönande. Frances är ingen genuint godmodig och mysig huvudperson, men vad som gör henne intressant är att hon vågar ta kampen med sitt eget mörker. Genom att Drabble är så intresserad av det inre livet tar hon sig dit, via omvägar, kringelkrokar och associationer i vad som ibland känns som det oändliga. Men tålamodet inväntar hur insikterna vecklas ut. Så här ser Frances på sina fyra barn: ”Kanske hade hon bara haft en kort tid av ljus mellan två perioder av mörker, tillräckligt långa för att döma fyra varelser till evigt svårmod innan hon själv återvände dit?”

Det här är en roman som belyser ditt eget liv, och det är bara en fråga om hur mycket mod vi själva har att uppbåda inför de kritiska och farliga frågorna som ställs. Vad ska vi annars ha romanen till, om inte för att få veta saker om oss själva?

Så växlar perspektivet i denna allt mer mångbottnade roman, och blir – exakt som Åren – en roman med växlande berättarperspektiv. Janet och David, som delar dopnamn med Frances. Janet är betydligt mer neurotisk och olyckligare än Frances: faktiskt till den grad eländig att Drabble själv finner anledning att bryta in i förloppet och be om ursäkt för att hon skrivit så länge om Janets misär. Och David – ja, han är ju man, och därför mer okomplicerad, mer jovialisk. Ändå gör Drabble just det där som Waldman skrev om i New Yorker, och blir en kvinnlig författare som ger mannen kontur och en egen röst, och uppfyller romanens polyfona potential. Även Karel blir en sammansatt människa, som vi ges tillträde till. Det vi inte får veta mycket om är barnen, Frances fyra anonyma barn.  

En skrivskolelärare hade lärt Drabble att strama åt sin roman, effektivisera den och ta bort några långa betraktelser och upprepningar (och passat på att kapa i den här långa recensionen också, förmodligen). Men jag, som annars stör mig på sådant, ser en anledning till dem här: det är fiktion, detta, och då är trovärdighetsbegreppet om inte oväsentligt, så åtminstone satt ur spel. Som det här med tandvärken, som verkligen hamras in på bokens första hundra sidor eller så. En störande upprepning, kan tyckas – eller precis den detalj som gör en roman oförglömlig, ungefär som Timofey Pnins löjliga strumpor hos Vladimir Nabokov, eller Tom Petty-låten i Bret Easton Ellis roman Less Than Zero: ”We went straight into darkness / Out over the line” (har rockmusik någonsin funkat bättre i en roman?).

Översättningen har på sina plan åldrats, med ett och annat obsolet ord, som ”knalt” och ”gramse”, men det är ett mindre bekymmer i sammanhanget, och på sätt och vis förankrar det bara boken i det chauvinistiska 70-tal då den utspelas. Therese Eriksson har som vanligt skrivet ett fint förord, intelligent och på alla sätt med de nödvändiga vägledningarna till läsaren. Hon är verkligen en kritiker som aldrig säger för mycket, men som alltid lyckas säga mycket mer än det självklara. Om du tycket det låter självklart, då läser du för lite kritik.