Henrik Ibsen, Samtidsdramatik 1-2, Natur & Kultur

Under hela 2000-talet har kulturjournalister uppmanat oss att förhålla oss till tv-serierna som ”den nya romanen”. Det är en fin tanke, men den underskattar de insatser som gjordes när 1800-talsförfattarna lät verkligheten växa fram i sina romaner.

För den delen skapade i Norge Henrik Ibsen under samma period något bestående med sina dramer. Flera av dem finns samlade i Klas Östergrens översättning i volymerna Samtidsdramatik 1-2. De kom ut på svenska 2008, och nu i ny utformning på Natur & Kultur, som påpassligt nog också ger ut i höst Katarina och Henrik Langes roliga introduktion Ibsen på en timme, med Ibsen som seriefigur.  

Att läsa dessa tolv pjäser i sin helhet, låt oss för all del kalla det att ”binge-läsa” dem, gör dig uppmärksam på tv-seriens dramaturgi. De hänger ihop så pass att man gärna ser dem som fortlöpande rapporter från ett borgerligt samhälle som inte bara uppvisar vaga likheter med vår samtid, där Ibsen varsamt och med precision punkterar hyckleriet och lögnerna. Begreppet ”samtid” visar sig vara varaktigt över tid.   

Men är inte pjäser endast ett arbetsmaterial? Hur kan man med behållning läsa något som bara är repliker för skådespelare att gestalta? I sitt litterära testamente riktade sig Ibsen inte till sin publik, utan till sina läsare, och hans pjäser utkom regelbundet i bokform, lästes och diskuterades.

På senare år har också flera svenska samtidsdramatiker sett sina pjäser bli böcker, och i år är det möjligt att läsa samlade pjäser av Alejandro Leiva Wenger (Fakta) och Mirja Unge (Var är alla). Tidigare bland andra Sara Stridsberg, Lucas Svensson, Jonas Hassen Khemiri, Martina Montelius.

Ibsen lyckas skriva läsdramer som samtidigt är spelbara. Hedda Gabler har satts upp 1193 gånger sedan premiären 31/1 1891, och lär vara mer spelad än Hamlet. Jag har själv sett den ett par gånger, och glömmer aldrig en uppsättning på Teater Västernorrland, med Terje Mærli som regissör. Eller Svt:s version från 1993, där Lena Endre spelade Hedda Tesman.

Det är lätt att instämma i den amerikanska kritikern Harold Blooms omdöme i boken Hur du ska läsa och varför. Han menar att Hedda Gabler är den karaktär han är mest förtjust i: ”Ibsen höll en skorpion under glas på sitt skrivbord, och njöt av att ge den meloner i småbitar. Hedda Gabler, livsfarlig och fascinerande, är det barn som den känsligheten alstrat.”  

Hedda Gabler är min favorit bland Ibsens pjäser, men jag skulle säga att drygt hälften är helt omistliga. Däribland Vildanden, som Anna Pettersson gjorde en vildsint version av på Dramaten i våras.

Men vad handlar de om, dessa pjäser? Jag skulle säga att de utspelar sig mellan bävan och bekännelsen. Den bävan, för att inte säga ångest, som härjar huvudpersonerna när de bär på tunga hemligheter som måste fram. För Ibsen är bekännelsens författare. Han är sanningssägaren, som till fullo delar den litteratursyn som de magistrala bröderna Brandes ställde upp från Köpenhamns universitet, med konstens uppgift ”att sätta problem under debatt”.  

Ibsen är helt orädd när han sätter tänderna i det förljugna samhället. Medan Strindberg under samma period är besatt av att förnya teatern är Ibsen en konservator, som vill bevara. Paradoxalt nog är det en betydligt fräschare upplevelse att läsa Ibsen än Strindberg nu.

En ytterligare förklaring till Ibsens aktualitet är kanske att hans kvinnoporträtt är så dynamiska. Här finns gott om kaxiga kvinnor, alltså inte bara den bokstavligt dödsföraktande Hedda. Nora som lämnar maken och sina barn åt sitt öde i Ett dockhem var och är en häpnadsväckande karaktär. Figurer som inte kan avfärdas, som inte utlovar några enkla lösningar. Men fortsätter förtrolla oss.

Ja, som han själv sa: ”Der skall være Trold i det jeg skriver”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 4/12 2015)