Vägar hem, Alejandro Zambra, Natur & Kultur

Alejandro Zambra har skrivit en roman som handlar om samröret mellan de egna minnena och nationens minnen. Vägar hem är en roman om Chile, ja, men det är också en roman om huvudpersonens uppväxt, hans familj, hans kärleksliv, och skrivandet av den roman som föreligger. En chilensk Knausgård … 

Alltså, ännu en roman där författaren gästspelar som huvudperson, varför skulle du läsa den? Jo, därför att Zambra gör det här så annorlunda och så bra. Det är berättat i episoder, berättelser som avlöser varandra och tecknar ett varsamt men distinkt präglat mönster.

Boken är indelad i fyra avsnitt, där inledningen kretsar kring den dramatiska jordbävningen 3 mars 1985, då huvudpersonen – vi kan kalla honom Alejandro, även om han aldrig presenterar sig så – är nio år. Han sneglar på en av granntjejerna, tolvåriga Claudia, som ger honom i uppdrag att spionerar på en man som hon ger titeln ”morbror”. Baksidestexten kallar honom ”farbror”: i verkligheten är han något annat.

Sedan kliver den vuxne Alejandro in i handlingen – vi kan kalla honom Zambra nu, eftersom han är författare, vars utgivna böcker samsas i föräldrarnas bokhylla med böcker av John Grisham och Selma Lagerlöf. (Är det av nationalistisk yra jag nämner Lagerlöf? Kanske, eller så är det för att visa med vilken typ av realism Zambra arbetar med.) Det blir också en roman om ett fadersuppror, illustrerat i några obehagliga scener med pappan. Men fadersupproret ges en ytterligare dimension, när de nationella tilldragelserna finns i bakgrunden. Ett outtalat ”hur kunde ni tillåta det?” finns närvarande i diskussionen, men det förblir just outtalat. Samtidigt skriver han så fint och kärleksfullt om föräldrarna!    

Alejandro är skild från Eme, men de umgås fortfarande, och hon blir en av romanens nyckelpersoner. Även när han återser Claudia som vuxen. Som mörk fond till skrivandet och det tilltrasslade kärlekslivet finns historien, Chiles försvunna och döda människor från pojkens barndom. Någon gång märks en irritation hos berättaren, att han söker efter en form som inte existerar. Att han lyckas undkomma slarv och vaghet är en prestation beror nog på klarsyntheten, att han inte gör sig några illusioner. Det är uppväxten som har format honom, och då motiveras varför vi ska ta del av inledningens något stillastående sökande.  

Det är en roman om minnet, om hur de återskapas, och hur sköra de är. Föräldrarnas glanslösa äktenskap skildras utan krusiduller. Tystnadskulturen kring allt som utspelat sig i Chile, händelser författaren inte har tillträde till eftersom han är för ung. Zambra är skicklig på att gå tillbaka till tiden som barn. Den svåra uppgiften att skriva som en nioårig pojke. Hans impressionistiska intryck bryts av, likt fotografier som bleknar bort, där konturer ljusnar. Allt presenteras i ett diffust skimmer, med upprepningar och dubbleringar som ger en märklig effekt där det upplevda och det drömda går in i varandra.

Det liknar en trädgård med gångar som förgrenar sig. Det liknar också ett pussel som aldrig blir komplett, där de viktigaste bitarna saknas. Men det här är bara två banala metaforer, och det är missvisande då Zambra är en bokstavlig författare. Tystnadskulturen lär honom vad man får och inte får säga eller göra. Att det inte görs tydligt vad som ska komma kan uppfattas som distraherande, eller som en frustration, med den gäckande innebörden.  

Men det är värt att låta sin otålighet prövas. Vägarna hem blir då Zambras försök att ta sig tillbaka till ett förflutet, men i rättvisans namn är det varken Knausgård eller Proust som den här korta romanen liknar. Det är mer essäistiskt, den typ av tankebok som kunde skrivas för lite drygt 100 år sedan. Med ett aforistiskt förhållningssätt, om vemodet kring uppbrottet med Eme, och det chilenska traumat, fortfarande så svårbehandlat. (Zambras roman utkom 2011.)   

En nyckelmening finns i Zambras förhållande till det skrivna, där han gläntar på förlåten till varför han har så svårt att skriva: ”Jag föredrar att skriva framför att ha skrivit. Jag föredrar att vara kvar, befinna mig i den tiden, leva med de åren, söka undflyende bilder och försiktigt återuppleva dem. Se dem dåligt, men se dem. Stanna där, och titta.”

Nostalgin är lika inbjudande som farligt sällskap. Jag är tveksam till att det går att hitta hem. Men Zambras roman är en lyckad kompromiss, som i sin blygsamhet ställer frågor utan att tortera fram några enkla svar. Trots sitt ringa omfång är det verkligen en stor roman, och den blir det tack vare Zambras mod att berätta så lågmält om något som är så extraordinärt.