Rosariet, det marina, Maria Küchen, ellerströms

Efter ett långt uppehåll återvänder Maria Küchen till poesin. Hon gör det med en eftertrycklig skapelseberättelse som visar inlevelsefull medkänsla med livet på den här planeten.

Två saker vill jag klarlägga innan jag inleder den här recensionen. För det första att jag är väldigt glad över förlaget ellerströms initiativ att instifta en serie ”ny lyrik”, i denna tid av krympande utgivning av diktböcker. För det andra att jag är lika glad över Maria Küchens beslut att återgå till poesin. Hennes senaste diktsamling utkom 2001.

Nu utkommer hon med Rosariet, det marina, som är en skapelseberättelse. Hon går tillbaka till havet, tillbaka till vårt ursprung. Där i havet rör sig ett diktjag som inväntar att födas. Detta jag sänks ned i de lugna och tysta djupen, och färdas mot den ljusare kontinenten.

Nu är det här en kort bok på lite drygt 50 sidor. Küchen hinner väl nätt och jämnt sätta ned en tåspets i havet? Nja, med en snillrik metod låter hon sin dikt alstra djup, bland annat genom att låta varje rad bestå av ett ord, och därmed visa snarare än berätta om havsdjupet.

Det enda som kan rädda den här planeten är inlevelse med allt liv på den. Och då menar Küchen verkligen allt liv. Om du inte vet hur den inlevelsen ser ut, säger jag bara att den ser ut så som den gestaltas i den här boken: ”Jag rör mig i relief mot det osynliga ständigt. / Det är vackert här och farligt. Även här: bublor. Bubblor. / Jag simmar. Jag är så rädd för näten av sjunkna herrelösa röster”.

Parallellt med den skapelse som tecknas skildras nutidens rovgiriga kapitalism, exemplifierat av fiskeindustrin. De där bildliga näten blir ett reellt hot, som illlustrerar maktstrukturerna, den överordning som råder mellan de skapade varelserna på jorden. Så läst utgör boken en varning.

I Küchens alternativa skapelseberättelse ersätts syndafallet av försoning. Det tar emot att kritisera Bibeln, men för mig låter det som en mer gynnsam utväg. Den dikt som skrivs fram sker i det pågående, med omtagningar och ändringar kvarlämnade, som om hon ändrade sig mitt i steget, mitt i skrivandet. ”Vart går du?” är en fråga som upprepas, och den kan utläsas som ett ”vart går vi?”, alltså vilken väg ska vi ta nu för att undvika katastrofen.  

I Kafkas Processen hade en av de kvinnor Josef K. möter simhud mellan fingrarna, och i Kevin Costners utskällda 90-talsdystopi Waterworld hade framtidens människor också detta, när de återgick till sitt ursprung havet. Tjugo år efter denna film, nio år efter Al Gores dokumentär En obekväm sanning, och här är vi, fortfarande yrvakna inför klimateffekterna.   

 

När jag som nybörjare sökte mig fram mot Umeå stadsbiblioteks lyrikhylla var det faktiskt dikter av den här poeten som jag hittade allra först. Då hette hon Maria Gummesson, och jag står i tacksamhetsskuld till henne för att hon var en av dem som lärde mig att se på världen på ett nytt sätt. Om du hittar fram till den här mångbottnade boken kan jag lova att du kommer att erfara något liknande.

(Också publicerad i Jönköpins-Posten 1/10 2015)