Genernas drömda rot, Morten Søndergaard, Rámus

När jag var ett barn fascinerades jag svårt av skräckfilmens tvångsmässiga kontraktskrivande i blod. Mina egna försök var sällan lyckade: lyckades jag pressa fram några droppar blod antog den läckra röda färgen en osmaklig brun nyans så fort det nådde pappret. Dessutom fanns det sällan tillfällen tillräckligt högtidliga för att jag skulle offra blod för dem.

Jag läser att Morten Søndergaards bok Genernas drömda rot, som nu utkommer på Rámus, är bokstavligen skriven i blod. Det hävdar översättaren Jonas Rasmussen i sitt ovanliga efterord, som beskriver bakgrunden till denna nästan abnorma bok. Søndergaards syster jobbade ett tag på ett DNA-laboratorium, och poeten skickar dit ett provrör med sitt blod för analys. Den DNA-sekvensering blir så förutsättningen för denna bok. Där 2 % är kodat DNA och 98 % är brus blir resultatet ett verbalt spill, ett överflöd av skrivtecken och chiffer, och i spillrorna kristalliserar sig poesin.

Ja, låt säga att den sökta metoden generar utsökta fraser, åtminstone ibland. Systemdiktningen har en fin tradition i Danmark, och Søndergaard lär utgå från en diktsamling av Klaus Høeck, Projekt Perseus, från 1977. Men också från Lars Mikael Raattamaa, som på tidigt 2000-tal skrev dikten ”Al-Jazeera”.

Søndergaards bok utkom på danska 2009. Då var titeln ett anagram på Morten Søndergaard: Må sort dreng dø ren. Den svenska titeln är förstås också ett anagram på poetens namn, och kanske mer talande för innehållet: Genernas drömda rot. Den här översättningen är välkommen, även om det som sagt är ytterst lite av dikt, och desto mer av konstprojekt över boken. Det är ju en omöjlig bok, knappt läslig eller läsbar. Efterordet talar om att poeten sätter ett ”genetiskt fingeravtryck”, men det hjälper mig inte mycket som läsare, bland ramsor som ”ctcttcggaa / ctcctggtc tgatgtgat tgtcaggtaa ggaagcgcc aggctccgag cggaggttca / gcggcttaa” … och tio rader till av liknande.

Jag har tidigare läst två böcker av honom, Ett steg i rätt riktning och Fordele og ulemper ved at udvikle vinger. De har varit roliga, men ojämna. Den här är faktiskt ännu roligare, ännu ojämnare, och jag tror att jag faktiskt gillar den bästa av de tre. Att kalla den oförglömlig är nog inte att säga för mycket. Det är en kul idé, men kanske stannar det vid just något som är kul. Den är starkt förankrad i modernismen, och nog visste de hur man hade skoj med text på den tiden för nästan hundra år sedan, och kanske har det blivit svårt för nutida poeter att vara lika mycket avant garde. Men då gör Søndergaard ett gott försök.

Fast ibland kan jag önska 1800-talet tillbaka, kan ibland tycka att det blir för mycket skoj på bekostnad av substans. För det är en bok som också är starkt förankrad i det betydelselösa, i galenskapen. I en sådan här text kan jag läsa in vad jag vill, och jag vet inte om litteraturen är betjänt av sådant.

På ett sätt är det ansträngt, på ett annat är det spontant. På ett sätt sökt, men på ett annat så okonstlat som något kan vara och fortfarande kallas litteratur. Det är modigt, speedat, och ja, jag gillar det på ett lite motvilligt sätt. Det är väl så här slumpens musik låter:

”o – v ´O o O’”~-°~~”;:\///’.”,.””/\\\\//\[[}’”” …  

Eller om det är Freuds ”det” som talar. Ibland lösgör sig fraser av hög romantisk kaliber: ”ja men drick en kopp moll och ett smajl och löp gärna amok i det bevingade villkoret på väg mot koma-”. Men dessa rader är så sällsynta att man blir närsynt av att försöka hitta dem i skärvorna av det sönderslagna jaget.  

Thomas Andersson är verkligen en formidabel formgivare, något vi tidigare bland annat sett i den genialt snygga svenska utgåvan av norska Kristin Bergets Der ganze Weg. Den här utgåvan av Søndergaards DNA-bok är faktiskt snäppet vassare än den danska, och inskärper textens patologiska karaktär. För låt dig inte luras: det är en helsjuk bok det här, kanske knäppare än något annat du kan utsätta dig för den här hösten. Men den ska läsas.