Magisterlekarna, Kristofer Folkhammar, Natur & Kultur

Uj, vad jag har roligt när jag läser Kristofer Folkhammars nya roman, Magisterlekarna. Äntligen en svensk författare som vågar ge sig på den anglosaxiska genren att låta sin berättelse utspela sig i skolmiljö, i det här fallet ett läroverk. Men med hjälp av ett väldigt enkelt trick sätts hela den bekanta världen ur spel.

För på den här skolan finns bara killar, och alla är de homosexuella. Detsamma gäller lärarna. I den här skruvade intrigen, som kan leda tanken in på science fiction, är förstås också lärarna homosexeulla. Alla ligger med alla. Romanens undertitel lyder ”Sodomitisk melodram”, en beteckning som är både absolut rimlig och fullständigt missvisande.

Magistern, huvudperson, har sadomasochistiska lekar som han utför med eleverna utifrån strikt reglerade former. Gullgossen Charles är hans begärs dunkla mål, men någon har ristat in ett budskap i dörrkarmen till hans arbetsrum. Charles, den förtrollade gullgossen, slinker ur hans händer, och i stället ställer han hågen till ett gäng killar som kallas ”Hyenorna”.

Lekarna är alltså en typ av bestraffning som Magistern ägnar sig åt, i denna anarkistiska och upp- och nedvända värld. Att allt sker så öppet är till en början chockerande, och ska förstås inte tas som någon intäkt på ett realistiskt berättande. Folkhammar skruvar till världen, men det speciella är hur han utifrån detta förvrängda perspektiv hittar nya sätt att kommentera den befintliga verkligheten.

 Skolinteriören är precist infångad av Folkhammar, och det är lätt att se allt framför sig – nästan för lätt, och att det visuella ibland presenteras på bekostnad av psykologisk fördjupning. Att i den mån det går att hitta brister i en så trots allt välskriven historia ligger det i att det blir för mycket yta. Men förvisso, det är också lätt att följa de olika elevgrupperingarna, som givetvis har en del att säga om rangordningar även i de så kallat normala skolorna. Men också om maktförhållanden, ett ämne som inte är så utforskat av den svenska samtidsromanen. Den sammansvetsande gruppen ”Hyenorna” lär oss en del om sådant.

Är det teatraliskt? Ja, för melodramatiskt blir det, och det är en farlig genre att träda in i. Det blir nästan undantagslöst löjeväckande, och klichéerna radar upp sig. Nu ska sägas att Folkhammar för det mesta lyckas undvika att bli klichéernas fånge eller slav, utan mer utnyttjar han dem som katalysatorer för att ta sin berättelse i nya riktningar. Påfallande ofta åt det poetiska hållet, och det är fint att följa hur detaljer växer fram – missa inte Magisterns ärr på halsen, till att börja med.  

Vad man kan lära av Folkhammars besynnerliga roman är kanske något om vådan av att vara homosexuell, att det inte är så lätt ens i en miljö som är så tillåtande som den här. För det fiktiva är så påtagligt ändå, och ska väl inte uppfattas som något annat än en tillfällig oas, en önskedröm kanske. Men det förhåller sig ju så med drömmar att man ska passa sig när de väl slår in. 

Bland årets många skolskildringar – jag tänker på Daniel Blixts diktsamling Utvecklingssamtal och Malin Hedins roman Inte gå under bland annat – sticker Folkhammars ut. Den är välskriven, underhållande och tänkvärd på ett sätt som de andra inte ser skuggan av. Det är befriande och uppfriskande att läsa någon som vågar utmana fantasin, och genomföra ett konsekvent experiment, som samtidigt är så skickligt utfört att spexet inte tar över. Roligt som fan, men också med en udd som fastnar.