Den sista tillflykten, Imre Kertész, Weyler

Att Imre Kertész nu skriver sina sista böcker är förstås en stor sorg. Den sista tillflykten, som nu utkommer i Ervin Rosenbergs översättning, är ett bokslut. En bok som sätter punkt. Det är arbetet kring just denna sista roman som är förutsättningen här, den roman, A végsö kocsma, som egentligen bör översättas ”Den sista krogen”. Men raden kommer från en av Baudelaires dikter, med raden ”la dernière auberge”, som Björkeson ju översätter till ”er sista tillflyktsort”.

Kertész bok har undertiteln ”dagboksroman”, och dagboken sträcker sig från 2001 och framåt. Hans Parkinson går in i svårare skeden, men han skriver ändå. Vad annat ska han göra? Skrivandet är det som håller honom förankrad i världen, det som kan mota bort depressionen, åldrandets successiva förintande av vitaliteten.

Alla som läser, alla som skriver, har saker att lära av Kertész. Dels i hans osentimentala hållning, där han skickligt undviker koketteri, trots att han gång på gång rör sig mot självföraktets farliga marker. Men också i hur han låter de kategoriska utsagorna brytas i nyansernas prisma: ”när jag måste tala om romanteori, men också bara när jag läser om den, blir jag alldeles torr i munnen. Allt detta är så meningslöst, allting hänger bara på den plastiska begåvningen, på förmågan att väcka liv i sin värld.” 

Kertész diskuterar det egna skrivandet, som han börjar uppfatta som plattare. Måste det vara en brist? Det han vinner med sin sena stil är större tydlighet, och det är en stil som också innehåller mindre bullshit. Han diskuterar också andras skrivande, och han är ofta på humör att avfärda – inte minst Milan Kundera ges några hårda omdömen, liksom Brecht, som kallas ”medelmåttig”. Thomas Bernhard gillar han desto mer, och utnämner honom till spiritus rector bland annat till sin bästa bok, Kaddish för ett ofött barn.

Även om han uttrycker sig hårt är han en eftertänksam man. Det han skriver sjunker också in, medan så mycket annat som publiceras bara flyter ovanpå, vägrar fastna. Här finns en nostalgi av ett klarsynt slag. Det är bittert, ja, och det är svartsynt, o ja, men är det resignerat, nej!

Det är skarpt, och det innehåller en nödvändig ödmjukhet, som gör det största intrycket. Kertész skriver om att inte höra hemma, hur Ungern varit och är ett fientligt land, hur det inte går att höra hemma någonstans, och så är det nog för den som fötts med ett intellekt, att du blir vilse. All samhörighet försvinner. Du utrustas med en rastlöshet som är alldeles för stor att kunna begripa, alldeles för stor att kunna hantera. Han skriver: ”Hur kommer det sig att jag inte har blivit galen? Eller har jag det?” Insikter som skär rätt in i hans medvetande, och rätt in i mitt, när jag läser.

Det Kertész gör är att gå lite längre, att se ett större sammanhang. Den intellektuelles uppgift måste bestå i något mer än i att bara referera något som pågår. Här ställer sig Kertész i Camus motvind, och kanske det är så, att vi inte kan ha någon annan förebild än Sisyfos.

Det privata ges också utrymme, när Kertész skriver om hustruns cancerbehandling, om maktlösheten inför allt som djävlas, om Auschwitz som det centrum kring vilket allting virvlar omkring. Självföraktet är påtagligt, och många gånger funderar han i allt mer konkreta termer på självmordet. Är det depression, eller en självkänsla i fritt fall? Kanske allt hör ihop med åldrandet: man måste nog vara lite dum i huvudet för att inte drabbas av rejäl dödsångest när man blir äldre. Att livet ska vara så kort. Men samtidigt som han nedvärderar sig själv är han på ett besvärande sätt upptagen av vad andra tycker om honom.

Kanske är den här boken lite mindre aforistiskt spetsfundig än de tidigare dagböcker vi sett av Kertész, något mindre koncentrerat skriven. Men han lyckas vända smärtan, livsledan, till positiva värden – bland annat tack vare läsningen, där han kan hitta paralleller och större sammanhang. För oss som läser boken nu är det kusligt att upptäcka antisemitismen från 2000-talets första år, med tanke på hur världen har utvecklats.   

I den fortlöpande texten noteras att Kertész efter tretton års arbete lägger sista handen, sin darriga hand, vid romanen Likvidation: tretton år tog det också att skriva Mannen utan öde. Här finns anteckningarna, dagboken, samt två kortare försök att skriva romanen, två ”ansatser”, som stannar vid just detta. Men vi har anteckningarna, och det är en publicering som inte ska ifrågasättas. I och för sig bör man nog ha läst en del av honom sedan tidigare för att uppskatta och värdesätta den.     

Imre Kertész är nu 85 år, och det här är ett bokslut som heter duga. Det är en värdig avslutning, och en betydande del i det livsverk som tacksamt nog finns på svenska, där de flesta nog nöjt sig med att läsa den mest kända, Mannen utan öde. Tyvärr blir Stendhal i denna sista bok några gånger för många förväxlad med Stendahl. Men Kafka får sitt namn rättstavat, och det är tur det, för Kertész skriver ofta om Franz K., och det finns ju bara en av honom.