Röd doc>, Anne Carson

Med sina finurliga böcker håller Anne Carson på att rita om hela den litterära kartan. Dåtid och nutid och framtid samsas i hennes geniala projekt, som är lika lärt som lättläst.

Ordet geni är verkligen missbrukat i vår tid, men jag kan inte föreställa mig någon levande författare som i högre grad uppfyller och rentav överskrider dess kriterier än den kanadensiska poeten Anne Carson. Med Röd självbiografi introducerades hon för svenska läsare 2009. Hon blandar i sina böcker friskt mellan essän, poesin, dramat, och är också känd för sina egensinniga översättningar eller snarare bearbetningar av grekiska tragedier.

Med Röd doc> återstiftar vi bekantskap med monstret Geryon från Röd självbiografi, fast han nu enbart heter G. Persongalleriet är krigsveteranen Sad But Great, konstnären Ida, oraklet 4NO och den eteriske Io. G färdas i en lyrisk road movie genom landskap som bara är vagt bekanta från sinnevärlden, från sinnessjukhus till isgrottor där fladdermössen hänger på rad. 

Den bevingade G, tidigare känd från fragmentariska dikter av Stesichorus (samtida med Sapfo), har nu vuxit upp. Han är tragisk i ordets gamla bemärkelse, men samtidigt självupptagen gnällspik. Vilse och övergiven, och hela berättelsen kretsar kring tidens gång, hur livet rinner mellan hans fingrar. Carson, som skrev en liten bok om Proust i somras, refererar mer än gärna till dennes På spaning efter den tid som flytt. Berättelsen om G och älskaren Sad är solkig och sjaskig, och visar hur myten tar plats i verkligheten. Där och då blir romanen/dikten om dem motsatsen till verklighetsflykt.

Som vanligt har Mara Lee översatt. Jag är full av beundran inför hur hon oftast lyckas ge Carsons mångsidiga språk lämpliga svenska motsvarigheter. Undantaget är när hon av någon anledning låter originalets utdrag ur den påhittade låten ”Soulmate” speglas av Lill Lindfors klassiska ”Du är den ende”, dessutom felstavat till ”Du är den enda”.

Det mesta fungerar ändå förträffligt. Ta bara det här stycket, när G vakar vid sin mors dödsbädd: ”Och skälet till att han inte kan uthärda att hon dör är inte förlusten av henne (vilket är framtiden) utan för att när hon dör placeras båda två (nu) i denna gemensamma nakenhet som är oförlåtlig. De kan inte förlåta. Han vänder sig bort. Denna vrålande luft i hans armar. Hon är fri nu.”

Carson, professor i antikens litteratur, har en unik förmåga att förmedla lärdomen med tillgänglighet. Hon hittar oväntade kopplingar mellan dåtid och nutid, blåser bort allt avstånd och visar med sina anknytningspunkter den häpnad som infinner sig när framtiden infinner sig. Så tolkar jag den pil som ledsagar titelns ”doc”, som en blinkande markör som manar till fortsättning, som visar att tiden inte slutar.  

Hon gör också den gamla litteraturen levande och angelägen, och jag kan inte tänka mig något bättre argument för unga människor att skippa sina planer på att plugga ekonomi eller något annat som är populärt för stunden. Läs klassiska språk i stället, så tillåts du nudda den salighet Carson förmedlar.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/4 2015)