Inte gå under, Malin Hedin

Malin Hedins berättelse från skolan visar vad som händer när en lärare engagerar sig i en elev. Det är en lovvärd skildring som tyvärr sönderfaller i två delar, och borde ha valt sida mellan fiktion och skoldebatt.

Den unga nyexaminerade läraren Mirjam får en tjänst som gymnasielärare på en friskola. Snabbt blir hon varse att det inte är mycket som fungerar på skolan. Ägarna drar öronen åt sig inför allt som kostar, och bibliotek, speciallärare och kuratorer är sådant man helst inte ska nämna. Personalomsättningen är hög. Nedläggningshoten duggar tätt. Cheferna hukar i skymundan.

Dessutom hamnar Mirjam i en konflikt med de andra på skolan när hon uppmärksammar en elev som flytt från Irak, Azad, som har svårt att ta sig an undervisningen. När hon engagerar sig i honom får hon veta att pappan misshandlar honom svårt. Hon ger honom skydd i sin lägenhet, något som hon givetvis vet är en grogrund för skvaller.

Malin Hedins roman Inte gå under ger sig in i en diskussion kring vad vi ska göra för att hjälpa vår nästa. När Mirjam var barn såg hon en grannpojke drunkna på isen utan att ropa på hjälp – ett ögonblick som traumatiserat henne, helt uppenbart.

Men det är synd om henne på flera plan. Hon har blivit sviken av sin kille, något som blev den utlösande faktorn till att hon sökte tjänsten som lärare. Hennes bror är paranoid. Själv antyds det att hon äter medicin av något slag. Hon sover dåligt på nätterna, och har också problem med sin pedagogik. Hon skäller ut en av de bråkiga klasserna, men ber om ursäkt efteråt. 

Hedins stil är försynt, möjligen som en eftergift till den försynta Mirjam. Det är så klart en sympatisk handling hon utför när hon ger pojken beskydd, men det är inte helt utan avigsidor. Hur långt ska en lärares engagemang sträcka sig? I tv-serien Klass 9A som gick 2008 ryckte några lärare in för att putsa till betygen i en högstadieklass. Jag minns att en tjej som hade trasslig ekonomi fick en elbas av en musiklärare, och att de andra inkallade lärarna gärna ställde upp och hämtade de skoltrötta eleverna till lektionerna.

Något ditåt ägnar sig alltså Mirjam åt, och det är lika lätt att beundra som att kritisera. Tyvärr är det lite för mycket återblickar, lite för mycket upprepning också, som hindrar historien från att gripa tag i mig som läsare.

Omslaget har skrivit romanens titel med krita på en svart tavla, något som indikerar 70-tal, medan Mirjam också använder 90-talsgrunkan Overhead-apparaten. Annars är den starkt förankrad i nutiden, i sin iver att fästa uppmärksamheten på friskoleproblematiken.

Inte för att någon lösning väl egentligen föreslås. Hedin får svårt att få ihop de två olika spåren, alltså dels den strukturella kritiken kring friskolorna och dels den personliga berättelsen om läraren Mirjam. Romanen skulle kanske ha klarat sig bättre som antingen mer renodlad skönlitteratur eller som ett inlägg i skoldebatten. Nu blir det ett halvdant intryck av båda inslagen, med Mirjam som förblir en platt figur och kritiken mot friskolorna tämligen uddlös.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/4 2015)