Poesin,
som får allt mindre utrymme i det offentliga rummet, behöver sina
galjonsfigurer och sina ingångar för att nya läsare ska hitta dit. Tomas
Tranströmer var en sådan. Många har vittnat om den första kontakten med denna
poet som talade med svenska folket på svenskars vis men med världsmedborgarna
på ett sätt som fick också deras ögon och hjärtan att öppnas. Djupt rotad i
svensk natur och svenska förhållanden förmedlar han ändå insikter som är
universella.
De starka
enskilda raderna kommer att leva länge än. ”Jag vaknar till det där orubbliga
KANSKE som bär mig genom den vacklande världen”, skriver han i den fina ”Kort
paus i orgelkonserten”. Detta versala ”KANSKE” är exempel på hur poesin uppstår
i de ögonblick när vi inte vet, när vi anar, och där fanns Tranströmer som en
förebild.
Fanns?
Jag menar: finns.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 28/3 2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.