Man måste älska männen mycket, Marie Darrieussecq

Marie Darrieussecq återvänder till romanfiguren Solange i sin nya roman, som lyckas diskutera både begreppet kulturmannen och rasismen. Det är välskrivet och spännande. 

Med sin nya roman Man måste älska männen mycket återvänder Marie Darrieussecq till Solange från förra boken Flickan i Clèves. Tonårstjejen har nu blivit vuxen filmstjärna i Hollywood, där hon spelar in actionfilmer med Matt Damon och träffar skådespelaren och regissören Kouhouesso Nwokam. Han när en dröm att filmatisera Joseph Conrads roman Mörkrets hjärta.

Jag hinner inledningsvis tröttna på både schablonfyllda intryck från filminspelningarnas självupptagna skådespelare och den märkliga idén att ha Mörkrets hjärta som fond till en kärlekshistoria. Men det händer något spännande när idén iscensätts – alltså både med Kouhouessos projekt och med Darrieussecqs finurliga roman. Bland annat för hon en diskussion kring Conrads rasism, kopplat till det faktum att Solanges kille är svart.

Hon blir alltså förälskad, faller handlöst för sin kulturman, som snart visar sig vara mer avmätt, mer uppfylld av sitt livsprojekt än av att gosa med henne. Rollbesättningen inleds, och hon ser att han till rollen som den europeiska kvinnan bildgooglar nakenbilder på Gwyneth Paltrow. ”Den inkompetenta sparrisen”, som Solange kallar henne.

Det problematiska är hur hon slutar fungera som en intellektuell varelse i hans närhet. Eller, hennes snygghet och ytlighet betonas, och man anar att det är just dessa egenskaper som skapat hennes framskjutna position i Hollywood. Men hon försätts i väntan av förhållandet: väntar på att han ska göra klart sin film och bli tillgänglig för henne. Att filma i Afrika visar sig dock vara mer tidskrävande än någon kunde ana.

Det är som sagt en excentrisk idé att använda sig av Mörkrets hjärta, men det fungerar oväntat bra, med undantag för en lite banal blinkning till originalet. Två bifigurer här heter Jessie och George, och Conrads brittiska hustru hette just Jessie George. Alltså ungefär som när ena halvan i Lars Kepler, Alexander Ahndoril i en av sina tidigare romaner lät protagonisten heta Conrad Joseph.

Så kan den koloniala galenskapen som Conrads roman gestaltade speglas i filmatiseringens galenskap. Regissören Kouhouesso blir lika girig som romanens Kurtz när han fyller en regnmaskin med Evian-vatten för att inte filmstjärnan ska riskera att få en droppe orent vatten på sina läppar. 

Titeln är hämtad från Marguerite Duras bok Vardagens ting: ”Man måste älska männen mycket. […] Gör man inte det går det inte, man står inte ut med dem.” Darrieussecq, som råkar dela initialer med Duras, lyckas verkligen skriva en lika brutal prosa som förebilden utan att det blir epigoneri. Det är ett hårt språk som passar exakt till den hårdhudade Solange.

Och romanen lever i kraft av detta levande starka språk. Solange förblir vilsen, men har nu bättre förutsättningar att analysera sin tillvaro. Analysen av kulturmannen borde passa alla Lena Anderssons fans, men jag blir mer övertygad av slutsatserna kring rasismen.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 30/3 2015)