Till vår ära, Alejandro Leiva Wenger

Efter Augustgalan i höstas hamnade vi i juryn på ett närliggande ställe, där vi träffade den nya radioteaterchefen Malin Axelsson och författaren Alejandro Leiva Wenger. Båda var nyfikna på vårt jobb, och angrep oss med frågor. När vi berättat om att vi läst ca 150 böcker och summerat dem på ett lite generellt sätt frågade Alejandro: ”Vad var det ni saknade i år?” Jag svarade: ”En ny bok av dig.”

Och det är ju inte för att smickra honom heller. 2001 utkom hans första och hittills enda bok, Till vår ära, och vi som är gamla nog att minnas hur det var, minns ganska exakt hur det var att läsa den novellsamlingen. Helt klart en chock. Men också att det så uppenbart var starten på något: året därpå kom på svenska John Erik Rileys fenomenala novellsamling Vandringshistorier, och nästa år så klart Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött.

När jag nu läser om boken, återutgiven som pocket av Modernista, påminns jag om vilken sällsam erfarenhet det var att uppleva de sex korta novellerna på knappa hundra sidor. Här visas språkets oändliga möjligheter, dess potential att hitta fram till nya upptäckter. Fjorton år har gått: det är en längre tid för språket än för människan, och jag oroas att tiden som springer på så snabba fötter ska ha sprungit ifrån det fräscha idiom Leiva Wenger använde.

Men nej, det språk som används kunde ha skrivits i dag. De sex novellerna testar olika stilar, och risken är förstås att det kan urarta i simpla stilövningar. Det jag starkast minns är hur han redan i första novellen skriver varannan rad med versaler och låter det berättade föras i sicksack framåt, som två röster som läggs ovanpå eller snarare intill varandra. Jag är inte lika övertygad nu att det var en helt god idé – å andra sidan är det lite av poängen, att experiment måste tillåtas slå fel. Tankar måste tillåtas slå slint. En del grejer här går snett och vint, men hellre det än grejer som inte gör något överhuvudtaget. Tack vare språkets konsekventa pragmatism fungerar det, med en smått kameleontisk inställning till hur verkligheten ska skildras.

Språkattityden kan fungera som ett pansar för känslorna. Till vår ära är också betydligt mer subversiv än Khemiris böcker, och för den delen sentida efterföljare som Hassan Loo Sattarvandi och Neftali Milfuegos. Hos Leiva Wenger kan smärtan och oron inte sorteras – alla intryck bara forsar in i karaktärernas medvetanden, och de är oförmögna att återge dem sakligt och behärskat. De utgör en brokig skara smågangsters och vilsna själar i olika grad av osalighet.

I ”Sakers riktiga namn”, kanske den bästa novellen, går han i vilket fall längst in i absurdismens realism, där han får korn på de gemensamma idiosynkrasierna. Är dessa påfund en oas? Ja, på så sätt som alla oaser är en hägring. I den här novellen finns en Alice i Underlandet-svindel. Infallen ynglar av sig, mister kontrollen.

Och vad heter Stockholm i en novell om sakers riktiga namn, om inte New York – en bild vi fått infriad otaliga gånger de senaste cirka tio åren. Nyligen skrev ju tidningarna att Malmös riktiga namn var Chicago …

Ja, dessa infall: är det då inte vad litteraturen ska vara till för? Krossa de invanda mönstren, visa att det går att ta den gamla formen och skapa något nytt utifrån den. Här introduceras ordet ”zaqwertyuop” i skymundan i en novell, för att bli centrum för intresset i samlingens sista novell. Du blir som läsare bortdribblad hela tiden, men du finner dig i det, för du anar att Leiva Wenger är helt på det klara vad han håller på med.

Så när boken kom, med alla sina löften, hur gick det sedan? Infriades dessa löften? Nja, inte riktigt, skulle jag säga. Nog finns många dugliga svenska författare som har debuterat efter 2001, men ingen går lika långt in i språket som den här debuten gör. På ett sätt är det en stilens återvändsgränd som pekas ut. Men stilen är så iögonfallande att det är lätt att glömma bort innehållet.

Det som saknas i svensk litteratur är infall, idéer. Leiva Wenger smyger in politiken så omärkbart att den knappt märks, att estetiken har ställt sig i vägen. Ja, så mycket estetik att det i sina värsta stunder blir som att läsa Joyce, att läsningen påminner om att vara åskådare vid en idrottsprestation. Att jag ändå är på Leiva Wengers sida beror ju på att han visar mot något som är större än estetiken, större än litteraturen. Hans noveller arbetar med att bryta barriären in mot medvetandet, och därför resulterar hans metod i en dubbel upplevelse, med en inlevelse både språkligt och känslomässigt.

Då blir det också en lärdom i vad realism handlar om. Inte att slött återge vad som sker, utan hur det uppfattas av ett medvetande, fullt upptaget att försöka hantera upplevelser som kaotiskt kastas rätt in i en. In i smärtan, in i sorgen, in i hemlängtan och in i vilsenheten. In i allt det nya som gör så ont.