Fälla, Pernilla Berglund

En förundran som inte har med flum att göra, det är vad Pernilla Berglund skriver om. Fälla (Teg Publishing) är hennes andra diktbok. Debuten Tilltar väckte viss uppmärksamhet, av det försynta slag som poesi ibland lyckas åstadkomma. Hennes arbete består i att knåda fram litteratur ur en händelse, bearbeta den så att det privata överges. Den svåra konsten, att sopa igen spåren efter sig utan att för den skull bränna broarna där bakom.

Det är så självklart när du ställs inför det: att det helt enkelt är så här det ska göras. Alltså föreskriver jag den här boken till dig som aspirerar på att skriva, som vill veta hur du ska gå till väga. Att bevara förundran inför erfarenheten, att ge den en förklaringens ljus som inte bländar. För när det är bra vet du också att det håller, och då är det en kommunikation mellan det skrivna och dig som läser, en kommunikation som inte har med ensidig förståelse att göra.

Dikterna i den här boken skriver fram en plats. I åtta separata sekvenser, döpta efter de lakoniska orden ”Säkra”, ”Besöka”, ”Ljuda”, ”Sträcka”, ”Stiga”, ”Bryta”, ”Nära”, ”Fälla”, finns

Platsen, det är smärtpunkten, det är såret. Upplevelsen lokaliserad och förankrad. Det är inte tillkrånglat ett dugg. Natur och fåglar, och människoblicken på det hon har framför sig. Och bakom: minnena, ett av få ord i ordlistan som borde följas av frågetecknet.

Hur ska ett trauma hanteras? Bäddas in eller konfronteras? KBT-folket har ju gjort sig saliga på sin lösning, det vill säga den osentimentala konfrontationen, något som föder nya problem. Ibland vill jag betvivla KBT-terapin, tycka att den förenklar problemen och underskattar värdet i att skapa strategier för att härbärgera det oönskade. En människa är större än sina förnekanden.

De korta dikterna här är svåra att närma sig. Jag läser, läser om, stannar till, misslyckas med att hitta de givna nycklarna. Hur van jag än berömmer mig vara som lyrikläsare ställs jag här inför något låst, ett tilltal som inte är omedelbart. Men jag uppskattar och fascineras av de truliga utsagorna, de avhuggna raderna där det är som att språket självt gör halt (före tanken), som om det ofullständiga räcker: ”Flykten är att inte.” En sådan rad måste du göra något med – den gör något med dig. Med Ekelöfs ord, ”sökandet efter något meningslöst / i det meningsfulla / och omvänt”, i hans ”Poetik”, den kända dikten med uppmaningen att söka honom ”mellan raderna”. Berglund skriver sannerligen fram sitt budskap mellan raderna.

En sådan dikt låter ett bokstavligt mellanrum sprida sig mellan de fyra raderna:

     Ansvar som vänts emot oss, ansvar som förvrider ordet

     Att måsta höra det uttalas

     Du flyttar tältkåtan upp i skogen, de gånger vi går dit

     När blev orden när i mig blev jag orden

Berglund påminner om att poesin både är svävningen och tyngdpunkten, en rörelse åt två olika håll. Hon manar fram okända känslor, för att nå fram till sidor av sig själv som en inte känts vid tidigare: ”jag är mig själv längre”, som det så kryptiskt heter.

Ett ”det är inte som du tror” ledsagar min läsning, i dikter som lyckas vara både vaga och tydliga samtidiga. Tack vare Berglunds distinkta tonfall. Är det med hjälp av minnena hon ges tillträde till denna övertygande röst? Ja, men det sker med bearbetningens konst, och det är ju det som skiljer hennes dikter från det som inte når utanför sin egen sfär, dikter som begränsas av att vilja förmedla sitt angelägna ärende.

Tillbaka till Fällan, det är den rörelsen dikterna beskriver. Fällan, den lilla hålan i Norrbotten? Är det ursprunget som kallar, eller är det, mer troligt, något annat?

Till det märkliga med bra poesi hör att den alltid är just självklar, att du intuitivt förstår att den ser ut så här för att den måste göra det. Därför är det lönlöst att ropa ut din frustration över det du inte ”förstår”; du kan bara ge efter och släppa fram det som är skrivet av nödvändighet. Boken Fällan är inget du ska mästra och föreslå saker och släppa fram råd. Du ska bara respektera dess synnerligen nödvändiga hälsning från ett medvetande som håller krisen intakt och konstruktiv inom sig, med förmågan att låta det tillräckliga sippra ut i dikterna.