The Yellow Wall-Paper, Herland, and Selected Writings, Charlotte Perkins Gilman

Charlotte Perkins Gilman presenteras som en orädd författare av Denise D. Knight i förordet till boken The Yellow Wall-Paper, Herland, and Selected Writings. Men hon behöver egentligen inga sådana epitet, för hon kunde vara vältalig med egna ord, i början av 1900-talet: ”This is the woman’s century, the first chance for the mother of the world to riset o her full place […] to remake humanity, to rebuild the suffering world – and the world waits while she powders her nose.”

Född som Charlotte Anna Perkins, släkting till Harriet Beecher Stowe var hennes uppväxt ändå relativt fattig, med en påver skolgång som inte räckte längre än fyra år. Hon publicerade 8 romaner, 200 noveller, cirka 500 dikter, samt en självbiografi. I sju år drev hon en egen tidskrift, The Forerunner. Var gift två gånger, en gång med sin kusin, fick en dotter som hon övergav. Som titeln till den här utgåvan indikerar är det novellen ”The Yellow Wall-Paper” som här hennes ojämförligt mest berömda verk – inte minst därför att den öppnar sig för så många olika tolkningar. Den finns också i en sämre svensk översättning, i serien ”Entimmesboken”. Den är egentligen för kort för att leva upp till den etiketten.

Romanen Herland utgav hon 1915, det vill säga för exakt 100 år sedan, och det var främst den som fick mig att läsa denna bok. Tre äventyrslystna män råkar stöta på ett tidigare oupptäckt rike där det inte finns några män, har aldrig funnits sedan två tusen år. De har lyckats lösa födelseproceduren så att de dels fixar det utan manlig inblandning och dels enbart föder döttrar.

De tre männen representerar varsin ytterlighet: womanizern Terry och mjukisen Jeff, och så den resonabla mittemellan-mannen Vandyck, som utger sig författa hela skriften. Gilman verkar anse att de tre disparata egenskaperna finns latenta hos alla män.

I romanen förespråkas friskt dagis och RUT-hjälp. Ja, platsen, med tre miljoner invånare, lever i utopisk harmoni, men berättelsen i sig behöver nog splittras i minst tre olika genrer: utöver utopin har den en hel del med satiren att göra, liksom med den politiska reformprosan. Som alternativa namn på platsen laborerar männen med ”Feminisia” och ”Ladyland” innan de fastnar för de omilt symboliska ”Herland”, som ju är så mångtydigt som det kan bli (något som förstärktes i uppföljaren With Her in Ourland).

Det intressanta är att männen reduceras till småpojkar, när alla deras nedärvda fördelar upplöses i intet i detta matriarkat: ”We felt like small boys, very small boys, caught doing mischief in some gracious lady’s house”. Här bryr sig ingen om deras tafatta försök till mansplaning, utan de får lära sig ödmjukhet. Deras överlägsenhet kuvas, kanske ibland med lite väl övertydliga berättartekniska grepp. Det är svårt att veta var begränsningarna i första hand ligger, om det är hos författaren eller hos genren. 

Männen får lära sig språket, gå i skola, äta vegankost, bo i storfamilj, umgås med katter som husdjur att beundra och respektera. Till en början är de skeptiska till den ordning de märker, som måste förutsätta manlig inblandning. Det blir komiska situationer när de omvända rollerna exponeras. Romanen är relativt kort, men klart läsvärd som ett uppfriskande karnevaliskt upptåg.

Novellerna är ganska jämna, även om ingen skimrar lika klart som ”The Yellow Wall-Paper”, som å andra sidan är så hypnotiskt lyckad att det är svårt att inte kalla den för ett mästerverk, minst lika bra som Edgar Allan Poes allra bästa noveller. Kanske det mest suggestiva med denna novell är dess slut, med kvinnan som gång efter gång kryper över sin man. Hela novellen vimlar av krypande kvinnor, men där blir symboliken ändå mer ambivalent och inte lika övertydlig som i romanen. Att kvinnan måste bo i barnkammaren är en annan symbolisk åtgärd i novellen, liksom hur vi får små antydningar om hur hennes kreativitet och uttrycksvilja kväses av den rationalitet som manlig auktoritet representerar. Det är också en novell där form samspelar med innehåll, där stilen påverkas av tematiken.

Efter dryga dussinet av dessa schematiska noveller blir ändå författarbegränsningen lite väl tydlig. Det blir uppenbart att hon har en angelägen idé att förmedla, ett budskap att delge, och det är ett budskap som måste fram till varje pris, och man önskar ibland att Gilman vågade lita mer på läsarens kapacitet att upptäcka nyanser. En novell om två pojkar som luras att avstå från att äta smör i ett år för att få pengar i belöning har en elak ton som lägger sig nära Flannery O’Connors noveller. ”Old Water”, om en mamma som försöker leva ut sina drömmar via dottern, kunde ha skrivits av Henry James åtminstone vad motivet beträffar.

Det finns i flera av novellerna denna omisskänneliga ton av ångest, av inre tryck som presenteras utan omskrivningar. Den novell som kanske fungerar allra bäst utöver den mästerliga om tapeten är ”Making a Change”, som varierar tematiken därifrån, med ännu en förlossningsdepression. Denna skrevs 19 år senare, och kvinnan löser sin prekära situation på ett mer hoppingivande sätt. I ”The Vintage” handlar det om syfilis, ett ämne som behandlas rättframt om än en smula onyanserat didaktiskt.  

Dikterna är möjligen av det mer umbärliga slaget, även om de i sina bästa stunder kan påminna om Anna Maria Lenngren – det vill säga, hur det är att läsa Lenngren på engelska, berövad det mesta av sin satiriska udd. Några stilistiska anmärkningar åt det kuriösa hållet är att man i romanen Herland pejorativt talar om ”punklitteratur”, liksom att jag i en novell stöter på internetakronymen ”p.d.q”, som praktiskt nog utläses ”pretty damn quick”.