Det enkla och det ensamma, Asta Olivia Nordenhof

Bland de många unga danska poeter som slagit igenom på senare år är Asta Olivia Nordenhof både en av de mer originella och en av de bättre. När hennes bok nu utkommer på svenska är det en händelse som får mig att kapitulera helt. 

Omslaget till Asta Olivia Nordenhofs diktbok Det enkla och det ensamma är på många sätt ovanligt. Till att börja med: författaren själv ser rakt in i kameran (vem tror hon att hon är, Liza Marklund?). Hon sitter i ett stökigt rum klädd i linne och mysbyxor, omgiven av parfym, sprit, såsflaskor. Hon har ditritade blommor i håret, en tänd cigarett i handen – men innan du ringer Socialstyrelsen, notera att den är lika ditritad som blommorna.  

Det är också en på många sätt ovanlig poesi som hon skriver, ungefär lika kaxig som den är sårbar, något som fångas in i ansiktsuttrycket på fotografiet. Det är starka känslor som förmedlas och rinner rätt ned i dikternas huvudådra, dikter som berättar om en barndom präglad av hemska erfarenheter.

När Nordenhof skriver släpper hon kontrollen helt, och det hon vinner är en fullkomlig ärlighet. Hon vågar utnyttja fantasin. Dikterna är sinnliga och inbjudande.

Smärtpunkten är föräldrarnas frånvaro. Att pappan är död blir vi snart varse, men var mamman håller hus är något som länge lämnas öppet. Att hon är ett oönskat, oälskat barn är något som hela tiden markeras, utan gnäll, men med desto mer livsgnista och energi. En längre dikt om arbetslöshet och migrationsverket bränner också till, genom att erbjuda mer konstruktiva förslag och genom att påminna om vår oförmåga att fatta vad konsekvenserna av våra handlingar blir.

Även om hon i Danmark har jämförts med 80-talspoeten Michael Strunge, underbarnet som beväpnade sig med inbillade vingar och begick självmord, tänker jag främst på sångtexter av PJ Harvey. Även dikterna livnär sig på en take it or leave it-attityd som inte gör sig beredd att kompromissa. Hos Nordenhof kan det låta så här uppfriskande uppkäftigt: ”när man vuxit upp med våld och sex, det pisset, då ska man sona hela tiden / man ska försaka djävulen och försöka bli god igen / men det orkar jag inte. driva ut djävlar. / jag har bättre saker för mig än att försöka bli vacker / det intresserar mig inte längre eftersom / 1) det är så utmattande och tråkigt / 2) det är omöjligt”.

Det blir uppfriskande tack vare att det inte är lika vattenkammat som så mycket av den svenska poesin är. På gott och ont, för ibland går Nordenhof lite väl långt, och fastnar i livlösa provokationer.

Tom W-O Silkeberg har översatt, möjligen för ordagrant, eller om det är att just Nordenhofs danska ligger så oerhört nära ett svenskt idiom, även om jag är tveksam till att ”hvis man begynder at tænke over det” måste bli så likt som ”om man börjar tänka över det”. 

I den nästan overkligt vitala danska samtidspoesin lyser Asta Olivia Nordenhof som en av de klarast lysande stjärnorna, och det kan nog kvitta om du läser henne på danska eller svenska – bara du verkligen gör det, för det är nonchalant att ignorera något med kapacitet att beröra så starkt.  

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/2 2015)