Madame de Breyves melankoliska sommar, Marcel Proust

Är det verkligen nödvändigt att skriva att Marcel Proust kom från en ”välbärgad familj” i den tio rader korta presentationen på innerfliken? Det triggar bara en viss sorts av enkelspårig ideologisk kritik som i den privilegierade författaren ser en fiende att nedlägga.

Det är en skönhetsfläck i en annars formidabel bok, Novellix snygga utgåva av Prousts novell, nyöversatt av Alan Asaid: Madame de Breyves melankoliska sommar. Jag har läst den tidigare översatt av bland annat Gunnar Ekelöf – då hette den ”Madame de Breyves’ tragiska sommarresa”. Inte bara till titeln utan också annorstädes en annorlunda version.

Det är i vilket fall en kärlekstragedi av det mindre dramatiska slaget. Den 24-åriga änkan Françoise de Breyves får en invit av monsieur de Laléande, en man som hon först uppfattar som en fuling. Men orden sätter sig i henne, planterar en önskan. Ivrigt påhejad av väninnan Geneviève besvarar hon mannens förslag, men – eftersom det här är Proust är det svårt att få det man önskar. Det blir en novell om attraktionens narrspel. Om alla de hinder som måste undanröjas.

Givetvis smickras hon av uppvaktningen, hur diskret och oskyldig den än må ha varit. Hon bara bestämmer sig för att hägringen var verklig. Hon ser mer än det ordinära. För att hon vill se mer än det ordinära?

Proust är bra på att skildra bourgeoisiens diskreta charm, så också i denna lilla novell som han skrev när han var drygt tjugo: ”Den förtroliga vänskapen, så renande när den är uppriktig, skyddade såväl Geneviève som Françoise från den inskränkta nyfikenhet som skänker skamlig fröjd åt en stor del av de fina kretsarnas folk.” Visst, han utvecklar detta monumentalt i romanserien På spaning efter den tid som flytt, men det är framför allt spännande att se hur han redan här har bestämt tematiken.

Spännande nog är Proust också ambivalent i sin skildring av de rika. Därför, bland annat, tror jag det är oviktigt att betona hans bakgrund. Vad gäller sociala frågor, klass, ekonomi, kön, sexualitet – där är han tveksam, alltid redo att nyansera sina ståndpunkter. Därför blir det en sådan kontrast när han uttalar sig så tvärsäkert i estetiska frågor – den vacklan han uppvisar annars finns inte där. När han i romanserien diskuterar Vermeer, Dostojevskij, Stendhal, då är han alltid på det klara med vad han tycker, men be honom diskutera människor och människors agerande i samhället, då svänger åsikterna.   

Ironin är aldrig glasklar, och du kan inte förnöjsamt skrocka med i kritiken. För du vet inte när den drabbar dig själv. Bland annat därför ska du läsa Proust, för att han befinner sig steget före dig. Stilistiskt låter han tanken ströva, låter syntaxen ta den tid den behöver. Då motiveras de långa meningarna, genom att bli redskapet för en metod att upptäcka saker under arbetets gång.

En lång mening som kan se ut så här i denna översättning:

”Hon blev förtvivlad vid tanken på att hon kunde förlora den helt, att begäret – som visserligen plågade henne, men som icke desto mindre nu var en omistlig del av henne själv och dit hon hade tagit sin tillflykt sedan hon flytt undan allt, som hon klamrade sig fast vid som man klamrar sig fast vid sin självbevarelse eller sitt liv, det må vara bra eller dåligt – att detta skulle lämna efter sig en känsla av obehag och drömlik smärta vars orsak hon inte längre skulle känna, som hon inte ens skulle kunna se, vårda i sina tankar.”

För att jämföra, Ekelöf:

”Hon blev förtvivlad vid tanken på att hon skulle kunna förlora den, att begäret – som visserligen torterade henne men nu helt enkelt var samma sak som hennes eget jag i vilket hon tagit sin tillflykt efter att ha flytt undan allt som hon älskade lika högt som man älskar sin självbevarelse och sitt liv, det må vara gott eller dåligt – vid tanken på att detta begär kunde försvinna och att hon inte skulle ha mera kvar än känslan av en drömlik otrevnad och ett drömlikt lidande, vars orsak hon inte längre skulle vara medveten om eller kunna se ens i sina tankar och vårda i sitt hjärta.”

Hur mycket jag än gillar Ekelöf måste jag säga att det är mindre otrevnad att läsa Asaids version. Det finns en hårdhet hos Ekelöf som jag inte uppfattar hos Proust i övrigt, men det kan vara en smaksak också. Så är det lite suspekt också att han tar till upprepningen av dröm, när originalet bara nämner det en gång: ”d’unmalaise et d’une souffrance de reve”.

Françoise blir den som bortkollras av språket, en figur som Roland Barthes menar att vi alla reduceras till i förälskelsens ögonblick. I sitt verk om Kärlekens samtal menar han att ”jag-älskar-dig” är en holofras, alltså att likna vid barnets ettordsmeningar, något som enligt honom inte är semantiskt utan som binder den talande vid den lyssnande. Det inträffar när monsieur de Laléande yttrar sin oförsiktiga invit. Proust illustrerar en teori om beroende.

Det kanske låter tråkigt: en teori om beroende. Å andra sidan är ju det som hela den stora romanen i sju delar gestaltar, och det är just det som gör den till kanske den bästa romanen som har skrivits, åtminstone den jag själv helst läser om. I den här novellen finns en skymt av detta stora. Inte det stora verket i sig, utan den stora tanken som föds. Sambandet föder en liknelse, en insikt – att det skulle bli en roman var nog bara en tillfällighet.