Ett enkelt hjärta, Gustave Flaubert

För två år sedan gav Sara Danius rejäl skjuts åt en novell av Gustave Flaubert, när hon i sin essäbok Den blå tvålen behandlade 1800-talsrealismen med exakt lika mycket sakkunskap som stilkänsla. Nu passar Novellix på att utge novellen Ett enkelt hjärta, nyöversatt av Alan Asaid.  

Eftersom jag är något av ett Flaubert-fan har jag läst den i olika översättningar, däribland en utförd av Pontus Grate och Michaëla Reuterswärd i den besynnerliga skolupplagan av Tre berättelser från 1964 som jag råkar ha i min ägo. På den tiden ansågs det kutym att låta grundskoleelever läsa Flaubert, Kleist och Gogol.

Det är verkligen detaljerna som är Flauberts signum, hans omisskännliga sätt att smeka fram betydelse i de obetydelsefulla tingen. Som den blå tvålen: ”Mittemot fönstret som vette mot trädgården satt en liten rund glugg med utsikt över gårdsplanen; på ett bord intill tältsängen fanns en handkanna, två kammar och en blå, fyrkantig tvål på en kantstött tallrik.”

Novellens huvudperson Félicité är husa på franska landsbygden. En som det är synd om. Föräldralös. Som ung blir hon nästan-gift, men blir övergiven, så som fattiga ofta blir. Motgångar följer slag på slag för denna otursförföljda stackare, som blir smädad, åldras tidigt, som fattiga gör, på samma sätt som olyckorna hopas också för den fattige. ”Att tro sig född med otur fast man bara var född”, med Erik Lindegrens ord från mannen utan väg. Hon är arbetsam, flitig. Hon är en fullkomligt troskyldig karaktär, som det är lätt att håna och se ned på. ”Ett enkelt hjärta” ska nog utläsas som ”Ett dumt hjärta” ändå. Dum – eller snäll?

Är Flaubert en brutal, hjärtlös författare, som ibland hävdas? Ja, men inte enbart. När han uttalade sin berömda formel: ”Madame Bovary, c’est moi!” var han inte ute för att skämta, utan uttalade sig helt sanningsenligt och bokstavligt; så som alla riktiga författare borde göra när de uttalar sig om sina karaktärer. Det är oärligt och fegt att påstå något annat. Det är inlevelsen som får romanen Madame Bovary att lyfta ur misären och sadismen, och likaså novellen ”Ett enkelt hjärta”.

Ett exempel på hur mycket bättre den nya översättningen är jämfört med den gamla, i en beskrivning av Félicités fumliga försök att knyppla spetsar:

”Men trådarna slets sönder mellan hennes grova fingrar; hon erfor en leda inför allting, fick svårt att somna och kände sig, som hon själv uttryckte det, allmänt ’ur balans’”.

”Men hon slet av trådarna med sina grova fingrar. Och hon hörde inte bra, sov dåligt och kände sig ’uppochnervänd’”.

Hur känner man sig ”uppochnervänd”? Det är också bra, tror jag, att Asaid konsekvent behåller semikolonet, då det ger en rytm som liknar Flauberts prosa i original. Dessutom får vi i den nya versionen exempel på det moderna i hans stil, en ledigare rytm, trots att han använder den kanske byråkratiska glosan ”erfor”. Å andra sidan: nog är det skillnad mellan den äldre versionens ”hon hörde inte bra” med den moderna ”hon erfor en leda inför allting”, som också betyder något mer. Eller utgår de från olika versioner? I min franska bok står det ”elle n’entendait, à rien”.  

I min gamla bok skriver nestorn Knut Jaensson (lite olyckligt får han heta ”Jeansson” i förordet) att Félicité inte är någon sammansatt karaktär, men det tror jag är att underskatta henne. Han jämför hennes naiva enfald ändå med ryska figurer, men det är väl den gamla klyschan som spökar, att det är ”svårt” att skildra godheten.

Hans Félicité blir i novellen en hjälte i egenskap att vara den som håller balansen när omvärlden omkring henne kantrar. Vi kan skratta åt att hon tror att alla på Kuba går omkring i ett moln av tobakrök, eller att hon blir så fäst vid sin papegoja Loulou och behandlar den som en vän, en älskare. Vad skulle hon annars göra, i sin kärlekslösa tillvaro? Dessutom är det inte hon som i första hand hånas när papegojan blir uppstoppad, utan den inbilske Fellacher som inte nöjer sig med mindre än att i dess gap stoppa en nöt som han dessutom förgyller, ”av ren kärlek till det storslagna”, som Flaubert med illa dold sarkasm låter meddela.  

I Julian Barnes eleganta 80-talsroman Flauberts papegoja torde det finnas en del matnyttigt kring den här novellen – jag minns hans roman som smått sensationell när den kom, och att den liksom flera andra romaner från den tiden var djärv och excentrisk på ett sätt man sällan tycker att nutida romaner är. Då hette det ”postmodernism”, och kanske det stämmer, men nutida romaner kallas ju ingenting alls. Barnes kärleksfulla roman till/om Flaubert var skarp, och bar på ett löfte om romanen som konstform, ett löfte som jag tyvärr inte tycker har infriats.

Det franska 1800-talet var nästan osannolikt rikt, med Danius exempel Flaubert, Stendhal och Balzac i första hand (låt oss tala mindre om Zola, för en gångs skull). Den här novellen kunde nog göra en del för att väcka större intresse för Flaubert, visa att här finns mer än enbart den betydligt mer kända Madame Bovary.