Utkast och förslag, Birgitta Trotzig

De flesta essäerna i Birgitta Trotzigs tidiga bok Utkast och förslag präglas av ett allvar som man i första hand nog vill lokalisera i tidsandan, att man på 50-talet hade lättare än nu för att skriva om kultur på ett ogarderat sätt, där man tar det på allvar, helt enkelt för att det betyder något avgörande i en människas liv. Jo, men mycket handlar också om Trotzigs personliga allvar, en blick som tillhör hennes personlighet. Sin personlighet kan man inte göra något åt.

Utkast och förslag är en onödigt blygsam titel på en bok som inte bär några blygsamma anspråk. Den utkom 1962 och samlar artiklar, recensioner och essäer från mestadels 50-talet. En av de längre, som handlar om Heliga Birgitta, hade jag läst i ett gammalt BLM-nummer (4/1959). Det är texter om konst: bildkonst och ordkonst, samt politik. Religionen skär indirekt men distinkt rakt igenom flera av texterna.

Trotzig är poet: att hon skriver romaner är inget man kan förneka, men hon gör det med en stil som motarbetar linjärt berättande. Hon skriver fragmentariskt, och den stilen tar hon med sig i sina essäer. Den äldsta texten är från 1950, och är ett slags estetiskt programförklaring. Redan som 21-åring har hon sin vision klar, att det är formen som är det nödvändiga: ”formen, inte som vittnesbörd om en person utan som vittnesbörd om sig själv.”

Det är det spännande tänkandet som hittar nya kontaktytor, nya samband. Hennes ideal, något som går igen i flera av texterna, är att kritik baseras på en upplevelse. Inte nödvändigtvis den enda tänkbara upplevelsen, men den möjliga. Hon skulle också ha mycket att säga om den debatt som förts på svenska kultursidor i år, om kritiken ska behandla verken utifrån estetiska eller politiska egenskaper. För Trotzig utesluter inte en estetisk diskussion en politisk. När hon hyllar fragmentet som möjlig bärare av en medveten helhet är det också en djärv tanke. All frigörelse måste erkänna subjektet: där människan är objekt finns ingen frihet.

I dessa essäer visar Trotzig hur långt det är möjligt att gå för den som är beredd att tillägna sig den nödvändiga kunskapen. Här har hon slösat med dessa insikter, och det resulterar i trovärdiga slutsatser. Hennes kritik är förmedlande. Ja, den är filtrerad genom en upplevelse, men hon är ödmjuk nog att redovisa att det handlar just om en personlig upplevelse. Framför allt skriver hon inspirerande.

I ett skrivande som också är personligt. För när du läser de flesta som skriver essäer på svenska rör det sig om att efterbildande – det finns en färdig mall, och givetvis kan man ta sig friheter, men du förväntas hamna vid ett konventionellt och igenkännbart mål. Trotzig laborerar med skrivtecknen: använder kolon på ett icke vedertaget sätt (jag minns att jag läxades upp när jag i min bok om Virginia Woolf använde för många kolon: som om det inte var medvetet, liksom), liksom tankstrecket. Det blir en främlingsskapande stil – du känner inte igen det, måste stanna upp i din läsning.

Men också alltså i hur hon vägrar likna andra essäister, genom att vara fragmentarisk, poetisk: presentera sina slutsatser på ett oresonligt sätt. Hon hittar det oväntade hos Chagall, när hon skriver om hans tidiga målningar, där det är långt till hans senare stil med drömskt svävande figurer och ljusa färger. Hon presenterar honom som ”gestaltaren av ett mörker, en nakenhet, ett drama, en sanning”. I de tidiga målningarna dominerar ”en ångest bortom alla tårars gräns”. Ord som har stark bäring också på Trotzigs prosa. Men hon visar främst hur Chagall senare håller tragiken behärskad, låter den finna sin form: som ung målare är han inte färdig med sin vision, prövar olika sätt att uttrycka den, och blir där – för Trotzigs blick – en mer intressant konstnär. Det kanske kan gälla för en del andra, som förklaring till varför de tappar mycket av sin styrka – att de helt enkelt fungerar bättre när de är sökande, innan de hittat sin stil. Den otillrättalagda konsten är Trotzigs ideal, och det är ju också så jag läser hennes böcker, att de inte har fixerats, att de är beroende av en viss ängslighet som inte lägger sig till ro.

Hos de stora konstnärerna kämpar visionen med realismen, menar Trotzig, och skriver initierat om de konstnärer som betyder mycket för henne. Som Edith Södergran. Eller Vladimir Nabokov, när hon recenserar Lolita 1957, den första översättningen (som skulle dras tillbaka, när författaren bokstavligen krävde att lastbilar skulle transportera samtliga svenska misslyckade böcker till soptippen). Trotzig jämför Nabokov med Dostojevskij – i en not erkänner hon att hon är medveten om att detta inte skulle roa den yngre av ryssarna. Det är trots allt ingen dum liknelse – dels ska man inte alltid uppfatta Nabokovs skäll på andra författare som att han är fullständigt uppriktig (han har sågat 99 % av världslitteraturen), och dels är ju åtminstone Lolita en lika symfonisk roman som några av Dostojevskijs verk. Även om Nabokov offentligt föraktade Freud mer än någon annan behöver man inte ens ha läst vissa författare noggrant för att vara påverkade av dem. I vilket fall skriver Trotzig vackert om den vanmakt och förtvivlan som är Nabokovs huvudsakliga budskap.

Ett långt kapitel handlar om konvergensteorin hos Pierre Teilhard de Chardin, som nog var mer i ropet för femtio år sedan än nu: Flannery O’Connor lånade hans ord som titel till sin sista novellsamling Everything That Rises Must Converge. Tyvärr väljer Trotzig att avsluta boken med en onödigt lång hyllning av den överskattade Malcolm Lowry, där hon också skriver några dumheter om alkohol.

Som återkommande inslag hör det mänskliga, att Trotzig vänder sig till detta i de verk hon behandlar. Hon intresserar sig för att undersöka den personliga erfarenheten hos dessa konstnärer, dit den Heliga Birgitta hör – den långa recensionen, där hon kallar Birgitta för lika mycket hysterika som mystiker, och visar att det ena är en förutsättning för det andra. Hon diskuterar en passage från Camus: ”Det betyder alltid ett steg framåt varje gång ett politiskt problem ersätts av ett mänskligt” (ja, tautologin får man på köpet).      

Den personliga erfarenheten, ja. Häromdagen diskuterade jag på twitter med Thomas Engström och Nils Forsberg varför PJ Harveys skiva ”Let England Shake” kan vara så drabbande, att det inte endast handlar om tematiken i sångerna, så fulla av krig och död. Mer handlar det om hennes röst, att den bär spår av något upplevt, att när hon yttrar ord som ”cruel nature has won again” bygger hon på något som har hänt i hennes eget liv, och det är först när texten sjungs som det får liv. PJ Harvey är poet, ja, men hennes texter fungerar bara när hon ger röst åt dem.