Rasismen i Sverige. Nyckeltexter 2010-2014, [red] Lawen Mohtadi och Dewrim Mavi

Den överlägset mest lästa texten på bernur är när jag skrev om Elaine Ekswärds retorikbok, där jag möjligen tog i lite för mycket i min kritik, även om jag gjorde det i vissheten att jag sparkade uppåt (hon satt redan då i alla tv-soffor som finns, och det var förutbestämt att boken skulle toppa alla försäljningslistor för fackböcker). Jag fick i kommentarerna veta att anledningen till att jag inte gillade boken var att jag inte tålde att författaren var a) ung eller b) kvinna eller c) framgångsrik. Först efter en dryg månad daskade rasistkortet rakt i ansiktet på mig, och sådant kan man ju inte försvara sig mot. Det är mer än tre år sedan, men jag kommer fortfarande ihåg obehaget.

Alltså, jag vill inte förminska problemet eller raljera, när jag nu tar mig an den hyperviktiga antologin Rasismen i Sverige. Nyckeltexter 2010-2014, utgiven på Natur & Kultur och sammansatt på ett mer än föredömligt sätt av Lawen Mohtadi och Dewrim Mavi. Men om du vill läsa en recension av någon som inte är rasist får du läsa någon annanstans.

För det är problematiskt som fan, och just därför tycker jag det är förkastligt att slänga fram anklagelsen. På samma sätt som mannens historia är belastad med vidrigheter har den vita människan svårt att rättfärdiga sin existens. Trots allt läser jag boken – helt enkelt för att jag måste, för att jag känner att det här är en av de viktigaste frågorna i den pågående men avslagna valrörelsen.

2010 är verkligen ett nyckelår, och det är ingen tillfällighet att man börjar här, när det äckliga partiet SD kommer in i riksdagen – ett historiskt nederlag för Sverige, men helt i linje med hur Europa har utvecklats under 2000-talet. Fortfarande är vi yrvakna, verkar inte förstå hur vi ska förhålla oss till rasismen ens när den visar sitt fula tryne.

Men jag hävdar att det inte är så konstigt med rädslan för det mångkulturella, som ju är SD:s distinkta programpunkt. Det finns i vår historia, alltifrån den replik som Joseph Conrad låter Marlow återge när han återberättar sin erfarenhet från det Mörkrets hjärta som ligger i varje europé: ”Ugly”, som svaret på förslaget att det finns en affinitet mellan den vite och den svarte. Att Chinua Achebe mycket oresonligt bemötte Conrads rasism har stött på oförstående bland västerländska kritiker, och blivit en blind fläck i Olof Lagercrantz annars vidsynta tolkning av ”Mörkrets hjärta”. Det är samma reaktion som när Athena Farrokhzads sommarprogram avfärdades – hon talade liksom Achebe utifrån den utsattes position, som kvinna/queer/blatte, som avvikande från normen.

I boken Rasismen i Sverige finns olika infallsvinklar, samlade i pedagogiska rubriker. Vi har så klart det historiskt viktiga skedet när SD marscherade in i riksdagen, samt Utøya, Reva, Rasstereotyper, Antiziganismen, Protesterna, så som de kallas här. Minns vi? Vi minns. Vi minns demonstrationerna i Kärrtorp och Jönköping, debatterna kring Lilla Hjärtat och Tintin, polisens romregister, kravallerna i Husby, Peter Mangs dödsskjutningar i Malmö.

Klokheter staplas på varandra i den här boken, allt ifrån Rakel Chukris inledande förtvivlade text efter valnatten 2010 till Jason Diakités oväntat skarpa tal till riksdagen i december i fjol. I mångt och mycket är det en Greatest Hits-samling, och flera av texterna är ju bekanta, som Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask: det känns som en ännu bättre text nu än när jag läste den i DN. Till exempel ser jag först nu hur fyndigt det blir när han är så exakt i sin åldersangivelse av Lasermannens härjningar, ”tretton och ett halvt”, för att man ska förstå att det gjorde ett djupare intryck på honom än på de flesta av oss, vi som inte var i attentatsmannens kikarsikte. Chukri har två långa och intelligenta texter där hon visar sin brist på förtroende att förklaringsmodeller räcker till för att omvända, och faran i att reducera rasisterna till avvikande och oönskade element, att se dem som en klunga med så få argument att de plockar fram järnrör när de tryter.

Påfallande är att flera texter ändå likt Chukri tar sin avstamp i Jönköping eller Huskvarna. Negra Efendic till exempel berättar en förfärlig erfarenhet från sin uppväxt, att ”Hakkors var en lika vanlig syn som kyrkor i 'Sveriges Jerusalem'”. Hennes personliga text blir också en bra balans till de övrigas mer teoretiska texter, även om det till stor del saknas just det teoretiska perspektivet, där man önskar att fler från universitetsvärlden fått komma till tals. Nu är de flesta texterna skrivna av journalister, och som sagt, boken samlar det redan lästa, och riskerar kanske att bli läst av de redan frälsta. Inget ont alls om urvalet - det rör sig verkligen om de namnkunnigaste och i vissa fall bästa journalisterna.

Men det finns ett knippe nyskrivna texter, på grått papper, som snyggt korresponderar med omslagets grå färg, liksom för att visa att i mörkret är alla människor grå. Det vi behöver är också att gå från dikotomin svart och/eller vitt.

Och polisens romregister, som DN avslöjade så nyligen, får här generöst med utrymme. Att lita på polisen är inget lätt jobb längre – kanske det mest alarmerande är bristen på ödmjukhet. Ändå klingar boken ut i flera hoppingivande texter, inte minst genom flera vittnesmål om motstånd, som när brandmän och sjukvårdspersonal protesterar mot ledningars beslut att välkomna SD-politiker. Det kan vara lätt att säga att det är en överdriven reaktion, att vi har yttrandefrihet i vårt demokratiska samhälle. Men jag tänker på min elev som jag frågade inför 1 maj i år, om hon skulle gå och protestera mot Svenskarnas partis marsch genom staden, och hen nekade med en uppgiven förklaring: ”De vill inte se såna som mig här”.

Vad historien kommer att säga är att Sverige efter 2010 blev ett något mer hatiskt land. Det går inte att förklara på något annat sätt, men det går att undvika att detta hat fortsätter att spridas. Utan att polarisera för mycket, att bidra till att sprida det hat mot rasisterna som bara de själva tjänar på. Nä, jag tänker inte vara så naiv att jag säger att tystnad säger mer än vuvuzelor. Att se dem som idioter i behov av fostran och upplysning hjälper inte heller – det finns inget vaccin mot fanatism, inte ens den humor som Amos Oz brukar förespråka hjälper i längden.