Stiglöshet, Babis Carabeidis, Kate Larsson, Göran Torrkulla

Medan de flesta litterära genrerna ser ut att leva på lånad tid, med ett utbrett hat mot teatern och den allt mer marginaliserade poesin, och den gång på gång dödförklarade romanen – senast i fredags av romanförfattaren Will Self i The Guardian – har essän blivit den uppstickande genren med mest potential i den allt mer osäkra framtiden.

Liksom för novellen talas det ibland med visst fog om en essäboom, även om det var tråkigt att Bonniers rätt snart la ned sin fina essäserie med tunna böcker som inleddes på slutet av 90-talet. Att något nystartat förlag likt Novellix inte satsat på essäer får ses som en oförlåtlig försummelse mot det här ytterst läsvänliga formatet.

Nå, ett rätt ambitiöst steg tas i alla fall av Lejd, som inleder en ny serie med boken Stiglöshet, där Babis Carabeidis, Kate Larsson och Göran Torrkulla samlar sig under det gemensamma ämnet uppmärksamhet. Larsson och Carabeidis träffades redan 1997 för att dra upp riktlinjerna för detta utbyte av tankar, och Torrkulla tillkom 2003. Som jag förstår det har de tänkt tillsammans och skrivit självständigt.

Men hur fri är man i sitt skrivande? Allt är ändå beroende av andra(s) insatser, lika förslagna i konsten att göra vägen framkomlig som att lägga käppar i hjulet. Dock ska tillstås att här är det uttalade syftet att röra sig bort från det upptrampade, överge stigen.

Tanken ska falla fritt, är syftet, och det stämmer ju väl överens med essäns grundintentioner. Det är när tråden tappas som de största upplevelserna kan kasseras in. Då kan ämnet belysas ur olika vinklar utan att det blir spretigt, när det i den här boken övergår i resonemang kring minnet, kunskapen, tiden, naturen och ensamheten. Ämnen som det är lätt att gå vilse i.

Kate Larsson menar sig ha gott minne, och redan där ringer mina varningsklockor: går det att tänka en originell tanke om man inte först gör sig av med barlasten? Den som inte tillåter sig vara en aning disträ låter de starka förebilderna ta över, och i den här boken är det gott om sådana förebilder. En av dem som Larsson lutar sig mot är den poetiska filosofen Gaston Bachelard, med målsättningen att hamna utanför analysens grepp.

Samtidigt är det ett exempel på det dialogiska skrivandet, och det är sympatiskt utfört. Det finns också en detaljskärpa i de minnen som återges, med intryck och dofter som ger tillvaron kontur. Hon har också en rätt oortodox inställning till sitt skrivande: ”jag vill att texten själv skall kantra, finna sin brant, sin oordning”. Fler svenska författare borde vara lika djärva i sina anspråk, helt enkelt våga tappa greppet. Resultatet är en prosa som är lika skarp som den är diffus, där Larsson kombinerar Bachelards flummighet med sin egen stringens, i ett sökande efter något mer handfast. Hon gestaltar sökandet med sitt skrivande, och då blir hennes essä en spännande beskrivning, utan att vilja nå fram till det slutgiltiga. Det viktiga blir då att pröva olika hypoteser.

Larssons ontologiska filosofi blir en stafettpinne som Torrkulla tar över i sin betydligt längre essä: överhuvudtaget speglar sig deras texter i varandra. Men Torrkulla skriver avsevärt torrare: ”Med beaktande av att uppmärksamheten allt efter sammanhang uppvisar en växlande mångfald av särpräglade former, kunde den beskrivas som en sammanhangsbunden riktadhet eller orientering, vilket innebär att vi inte urskillningslöst fäster vår uppmärksamhet vid vad som helst i och omkring oss, men också att hur uppmärksamt och omsorgsfullt vi än går tillväga, så gör vi det inte ur ett neutralt, utan ur ett mer eller mindre bestämt perspektiv.”

Meningar som bara fortsätter på det här sättet är det gott om. Och ja, jag är medveten om att det är en eftergift åt ett akademiskt skrivsätt (när jag skrev min litteraturvetenskapsuppsats om Coleridge tyckte min opponent att jag hade för långa meningar, varav vår lärare föraktfullt utbrast att jag var bättre som skribent än opponenten var som läsare).

Torrkullas förkärlek för det dumma uttrycket ”för att tala med” (”för att tala med Gadamer, … Lennart Sjögren, … Heidegger, … Rilke”, med flera) hindrar inte att han trots sin besvärliga stil har mycket gott att komma med om perceptionen, om hur vi lär oss uppfatta något som exempelvis snyggt, och hur svårt det är att ta sig därifrån. Hans avslutande diskussion av Descartes utredning av förundran förmedlar också många spännande saker, även när tolkningen av närvaro tangerar mindfulness.

Den mest udda texten och den som tar sig mest friheter mot essäformen är Babis Carabeidis avslutande, där han låter Lipimenos berätta om gästabud med prominenta gäster som Sokrates, Aristofanes, Diotima, och många många fler. Men att stapla exempel betyder inte automatiskt att det blir litteratur, och nog kunde det ha sållats bland förklaringarna, som lägger en tät matta över allt. Att Carabeidis är psykoterapeut märks också i stilen, för vem skulle annars tala om ”läckage av känslor”.

Den här delen illustrerar ändå de tidigare mer teoretiska utsagorna, och visar praktiskt hur det ser ut när man avviker från stigen. Det är en essä som har drömmens skärpa, och blir då med sina skavanker bevarade ändå en fin avslutning till denna märkliga bok.