Mitt hjärta dansar, Rabindrath Tagore

Det finns en tendens att överskatta Nobelprisets betydelse, främst i våra dagar, där man sällan förmår skilja agn från vete. Det är befängt att föreställa sig en framtida kanon där exakt alla Nobelpristagare kommer att inneha exakt lika prominenta platser. Det finns anledning att dämpa entusiasmen ibland.

Nåväl. Rabindrath Tagore fick Nobelpriset 1913, som Indiens förste och hittills ende. Heidenstam hörde till hans försvarare, medan på annat håll Borges – som träffade honom vid ett tillfälle – skulle jämställa honom med kitsch, och säga att han är ”oförbätterligt oprecis”. Han skrev på bengaliska, men fick förmodligen priset på felaktiga grunder. Så menar Kristian Carlsson, som för förlaget Smockadolls räkning översatt en försvarlig del av Tagores poesi, i samlingsvolymen Mitt hjärta dansar.

De felaktiga grunderna skulle då vara att det är ett översättningspris, då han fick det i första hand för sina egna engelska översättningar av den bengaliska boken Gitanjali, som utkom året innan priset gavs honom. Kanske han kan kritiseras för att anpassa sig för mycket till en västerländsk publik: i så måtto liknar han då den ständigt Nobelpristippade Haruki Murakami. Tagore varierar temat om en framtida läsare, varierar tilltalet: ”Vem är du, läsare, som läser mina dikter om hundra år?” Eller: ”Hundra år från nu – / vem är du som sitter i nyfikenhetens våld och läser / en av mina dikter / hundra år från nu?”

Vi får också veta att Tagore umgicks med så disparata människor som Yeats, Mussolini och Einstein. Carlsson skriver fint i efterordet om de två huvudspåren hos Tagore, att han dels ägnar sig åt det omfångsrika, om rader som läggs på rad i en poesi som böljar fram, och dels hans mani för revidering, som resulterar i ständigt nya versioner. I båda avseendena liknar han den notoriskt ändrande och notoriskt långradiga Whitman. Hos båda finns även en ytterlighetens eller omkullkastandets estetik, där det är lika nära till hybris som till självförakt.

Samtidigt finns paradoxalt nog förkärleken för det tillknäppta, smått aforistiska, där han skriver insiktsfullt om lidandet. Han växlar kvickt mellan det banala och det komplexa, och det är orättvist att avfärda honom så snabbt som Borges gjorde (en å andra sidan notoriskt kategorisk läsare). Det finns här åtskilligt av ögonblickets poesi: ”Med ett enda skratt i bagaget färdas mina tankar / som gnistor på de bevingade överraskningarna.” Den som kan skriva så är det inte synd om.

Tagore rör sig också mellan klarhet och dunkel. Hans värld är den nattliga, där han vistas i det osäkerhetens rike som verkar vara poesins mest uppsökta plats. Att inte veta – bara söka, längta, ana, tråna … Tagore stångas mot tillvarons begränsningar, mot den inrutade världens fyrkantighet, mot idiotins hinder. Danstemat delar han ju med Yeats, med en drift mot livet och rörelsen, så det är inte svårt att förstå hur begeistrad den irländske poeten var. Båda är också starkt romantiska poeter, och Tagore såg den bengaliska versionen av Gitanjali som sånger. Det påminner en del om Yeats, men också om Joyces Chamber Music, men med mer visionära anspråk.

Till romantikens villkor hör också det antagonistiska förhållandet mellan dröm och verklighet, att du inte kan omfamna en hägring, den insikt som delas av Johnny Thunders ”You Can't Put Your Arms Around a Memory”: ”Vem är det jag vill hålla i min famn? / Drömmar kan man inte hålla kvar. / Mina tomma händer trycker tomheten mot hjärtat / tills det blir blåmärken över bröstet.”