I de nederländska bergen, Cees Nooteboom

Hur bra är bra litteratur? Och vad är bra litteratur? När jag läser vissa författare som jag gillar kan jag känna att de är halvdana på det mesta. Som Gombrovicz: varje roman och pjäs som jag har läst har jag tyckt att den varit och nosat på något storslaget, men att den aldrig når fram, och jag har undrat hur medvetet det kan ha varit, om det är en teknik, att vara nära. Om det funnes silvermedaljer i litteratur-VM skulle nog Gombrovicz samlat på sig flest av den valören.

Eller Cees Nooteboom. Hans I de nederländska bergen påminner om andra böcker jag har läst av honom, att de är intressanta skapelser som inte riktigt når ända fram. I Modernistas serie med återutgivningar används Signe Zeilich-Jensens översättning (den kom ut 1990 på svenska första gången). I förordet jämför Henrik Petersen honom med österrikaren Thomas Bernhard, men kallar nederländaren för något mindre grälsjuk och aggressiv. Å andra sidan: ingen kan väl konkurrera med Bernhards hätska utfall mot hemlandet.

Men vi ska fördenskull inte underskatta Nooteboom, vars aggressivitet är mer subtil. Det våldsamma finns i sättet att berätta, hur han fogar ihop sin saga. Han varierar sagans formelartade inledning ”Det var en gång” med en förtätad fortsättning, ”en tid, som somliga människor säger pågår fortfarande.” Som ramberättelse uppfinner Nooteboom en spansk sagoförtäljare med namnet Alfonso Tiburón de Mendoza, med stora svårigheter att komma till saken.

Sagan som uttryckligen anspelas på är ju H.C. Andersens geniala och ständigt aktuella ”Snödrottningen”. Där är det Kaj och Gerda som är huvudpersoner, medan det här är Kai och Lucia – Lucia, lämpligt nog, då det så mycket handlar om att Kai får en skärva i ögat och därefter hamnar i en förtrollad värld. Där hon dessutom fungerar som medhjälpare med bindel för ögat – hon ser ändå, hon heter ju Lucia.

De arbetar på en cirkus, blir överflödiga, och förpassas till Södern. En barbarisk provins, platsen ingen återvänder från, där laglösheten råder. Ett riktigt sagoland, alltså. Båda är exceptionellt vackra. Den överjordiska Lucia allra mest: ”Vid anblicken av Lucias hy uppväcktes hos alla, man som kvinna, den hemliga kannibal som gömmer sig i våra själars prehistoriska botten.” Att älska är att sluka, och kärleken är glupsk.

Berättaren, Tiburón, är vägbyggare. Nooteboom noterar pedantiskt likheterna med författaren: att bygga något framkomligt för andra att utnyttja. Här pendlas friskt mellan det oskuldsfulla och det cyniska. Som sagt är Tiburón en berättare som håller sin läsare på halster, med ständiga utvikningar, prokrastinationer.

I sagan är det ju andra förutsättningar som gäller. Onda figurer tillåts vara endimensionellt onda, och vi accepterar det. Nooteboom gör det mesta av sin fantasivärld (ibland rentav fantasyvärld), där verkligheten och illusionen byter plats, i en säregen variant av realism. Snödrottningen samlar på kärlek, stjäl till sig snyggingen Kai.

Det är som om Nooteboom vill säga att skönheten måste höra hemma i sagans värd, och strikt talat stämmer det. Tänk bara på vilket öde som väntar snygga människor: de blir fotomodeller, filmstjärnor, fotbollsfruar, sjukvårdslandstingråd. Kort sagt: de hamnar i en overklig värld.

Kai och Lucia arbetar som illusonister. Så också författaren. Och kanske det måste vara så, att perfektionen inte har ett dugg med estetik att göra, att det är så vi ska uppfatta författare som Gombrovicz och Nooteboom: de arbetar mot det ytliga och släta, en perfektion som inte tillåter fläckar och veck. Nooteboom är ingen elegant stilist, utan desto snarare att nedvärdera sig själv, med pompösa utfall – samtidigt som han förvisso tar sig själv på allvar. När det hotar bli långrandigt kan han lite bryskt låta Tiburón utbrista: ”det här kapitlet blev för långt”. Han är inkonsekvent, opålitlig, och det uppfattas nog som både stötande och provokativt. Jag kan inte hjälpa att jag gillar det ändå.

Men det är ju så svårfångat, och så svårt att säga något vettigt, något som får det att hänga ihop. Jag ville säga något om hur Nooteboom med sin roman säger kloka saker om språket, om tiden, om hur han uppfinner ett övermått av symbolik bara för att lämna den i sticke, om hans ”syftningsiver”, om intertextualiteten som han gjort sig så beroende av: ”Skriva består av att omordna det redan skrivna, det sitter alltid hundra författare i ens hand, även om man inte vill eller vet det.” Men det går ju inte.