Sidor

8 maj 2014

Följande historia, Cees Nooteboom


På 90-talet var nederländske författaren Cees Nooteboom på ropet, men det känns som att han för varje år blivit allt mer perifer för den svenska litteraturdebatten, där hans namn väl inte ens längre nämns i Nobelprisspekulatuonerna. Nu tänker Modernista göra något åt saken, och ämnar ge ut både tidigare och nya översättningar.

Följande historia utgavs på svenska 1994 i översättning av Ingrid Wikén Bonde, och till den här utgåvan har Oscar Rossi skrivit ett stiligt och inspirerat förord. Han menar att Nooteboom ”visar hur självförhärligandet och självföraktet går med jämna steg”. Det är en precis iakttagelse, vill jag utbrista – men hallå, invänder jag, är det inte en universell sanning? Jag har tidigare trott att jag var unik när jag är uppfylld av dessa förment motstridiga känslor, att både hata och dyrka sig själv, men det är kanske vanligare än man tror. För att fortsätta vara unik måste man öka dosen självförakt. Gärna för mig.

I romanen, kort och koncentrerad, vaknar den före detta latinläraren Herman Mussert i Lissabon. Märkligt, då han gick till sängs kvällen innan i Amsterdam. Det var i Lissabon han för länge sedan upplevde sitt livs enda passion, med kollegan Maria Zeinstra. Nu ägnar han sig åt att äta bönor och läsa Theofrastos och Tacitus, det som Thåström kallar ”ett stilla liv”.

Det här är minst sagt en fascinerande roman. Nooteboom delar den raljanta arrogansen med Nabokov (som han förresten citerar, ur dennes sena roman Transparent Things). Liksom Gombrovicz, det där märkliga trätobehovet.

Det är en udda berättelse, också. Vad är det som har hänt med den stackars mannen? Det antyds att han vaknar som död, och det kan vara så – vi vet ju inte vad som händer, när/om vi dör, och kanske lika gärna detta som något annat, att vi bara fortsätter vår existens, som om ingenting hänt. Och ingenting har ju hänt – döden är ju ingenting.

Eller har han blivit någon annan? En förvandling, i Kafkas anda? Liksom Gregor Samsa försöker Mussert lösa sin brydsamma belägenhet med logikens hjälp. Det går sisådär. Hans situation kunde också, antyds det, vara orsakad av att han blivit sin egen dubbelgångare. Tidigare har han skrivit populära reseböcker under pseudonymen Dr Strabo (eftersom hans egna namn är identiskt med en holländsk Quisling).

Nootebooms buttra stil innehåller mängder av förbehåll. Varje aforism går snett, i en stil som liksom lutar mot fördärvet, och där formuleringarna slutar i uppgivenhet. Med en dragning åt absurd komik: ”låta det förflutna komma till mig som en lydig hund”. Hans huvudperson ser skönheten endast i det latinska språket, och hans förhållningssätt är både löjeväckande och värdig; i den balansen utspelar sig det dramatiska, alltså hur olika känslor inryms i samma uttryck. Vi är alltid två personer.

Hur ska då den undflyende och gäckande Mussert uppfattas? Som en försiktig general som utsätts för ett spratt, kanske. En Kafkaesk gestalt, som straffas för att han tar för mycket avstånd mot medmänskligheten. När han förälskar sig i kollegan Maria är det på en lektion där hon visar en film om skalbaggar, för resten, och när hon besöker hans lektion handlar det förstås om Ovidius Metamorfoser. Att han av eleverna kallas ”Sokrates” är förstås också en ledtråd, som blir ett av villospåren.

Han är självmedveten och naiv på samma gång. Han tar sig an sin situation med en provocerande nonchalans, en Devil may care-attityd som ändå innehåller något kokett. Det speglas i Nootebooms språk, lekfullt alluderande, där litteraturen behandlas odygdigt och vårdslöst, som barn nöter på billiga leksaker. Det sker på ett avmätt sätt, men trots det allvarligt.

Vad vill då romanen säga? Tiden spelar människan sina spratt, vi är hjälplösa inför dess starkare egenskaper. Vi kan bara följa med, och det är inbilskt att tro att vi har kontroll över det som sker. Världen är opålitlig, och när som helst kan den rämna och förpassa oss till ett annat tillstånd. Det kan vara ett annat land, ett annat liv, eller död.

Jag gillar den här halvknäppa boken, fastnar för de trotsigt vackra meningarna, och den smått uppgivna atmosfären. Och hur Nooteboom förhåller sig till livet, det enda vettiga sättet – med distans, för att allt annat bara är fjanterier. Det kan förklara att den mynnar ut i en teatralisk resa, som ändå lyckas sätta Mussert på rätt köl igen – typ.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.