Macbeth 1813. E G Geijer översätter Shakespeare, Erik Gustaf Geijer

Förra året firade vi att det var 200 år sedan vår poet Erik Gustaf Geijer översatte William Shakespeares Macbeth, faktiskt den första svenska boköversättningen av Shakespeare, drygt trettio år före Hagbergs legendariska versioner av de samlade dramerna.

Fast, firade vi? Var det inte snarare så att vi gjorde vårt bästa för att ignorera detta faktum? Geijersamfundet i samarbete med Shakespearesällskapet gjorde i alla fall sitt för att uppmärksamma händelsen, med sin bok Macbeth 1813. E G Geijer översätter Shakespeare. Det är en fin bok, nästan fosforfärgad (trots att Geijer aldrig medverkade i tidskriften Phosphoros som upphörde just 1813).

Gamla översättningar tenderar annars att förpassas i glömskans låsta förråd, med en nyckel som vi ser till att förlägga på ett oåtkomligt ställe. Hagbergs Shakespeare är kanske ett undantag, då de fortsätter att citeras, och för två år sedan publicerade ju Atlantis Erland Lagerlöfs drygt hundra år gamla Homeros-översättningar i sin serie Svenska Akademiens klassiker. Och nog är det lite kittlande ändå med just Geijers översättningsgärning.

Till boken hör ett större antal texter om både Geijer och Shakespeare, där det känns som att hälften vore nog. En lång genomgång av hur Shakespeare har spelats i Sverige på 2000-talet äger nog sitt intresse, om än kopplingen till Geijer är långsökt och nog hör till en annan sorts bok. Fast allra värst är Eva Erikssons märkligt usla förord, den gamla landshövdingen i Geijers landskap, som på fyra korta sidor hinner uttrycka fler pinsamma floskler och klichéer än man tror är möjligt, med krystade metaforer som munhuggs med pleonastiska truismer. Hon tar i för kung och fosterland för att lyfta upp Geijer till den piedestal där Shakespare sitter, och det är väl ett baxande som är övermäktigt.

I övrigt är det välskrivna bidrag som ledsagar Geijers översättning av denna Shakespeares kortaste pjäs. Som poet är Geijer extremt ojämn, men han förklarar åtminstone väldigt poetiskt hur han har hanterat originalets jamber, som han beskriver som att de ”äro högst lediga och fria och smyga sig efter ämnet, som ett rikt draperi efter den härligaste kropp.” Exakt så är det att läsa Shakespeare på engelska – inte riktigt så att läsa honom på svenska, och det är förstås inte Geijers fel. Dugliga översättare som Göran O. Eriksson och Britt G. Hallqvist, bland andra, har aldrig lyckats nå fram till riktigt eleganta svenska versioner av Shakespeares pjäser.

Att kalla Geijers Macbeth för spelbar nu på svenska teatrar, 200 år senare, är nog att vara för optimistisk med det material som föreligger. Snarare är det kuriosa, som ska läsas av den som är intresserad av antingen Shakespeare eller den romantiska epoken. Geijers språk är ofta färgstarkt, och det har inte alltid bara att göra med originalets must.

De stunder som är lugubra och skrämmande i den engelska pjäsen blir inte riktigt så sinistra när tonfallet blir lite för käckt på svenska. Soldattugget och ränksmideriet slipas bort med lite för hurtiga ordval. Det som låter bra gör det nog oftast för att det låter bra redan i originalet:

                       ”Stjärnor, döljen er!

att ljuset ej må se min svarta åtrå.

Låt ögat icke se vad handen gör,

det skulle se vad det skall rysa för!”

(”Stars, hide your fires! / Let not light see my black and deep desires; / The eye wink at the hand, yet let that be, / Which the eye fears, when it is done, to see.”)

Däremot lyckas Geijer utomordentligt med häxornas formelartade språk, där ramsorna blir påfallande rysliga. Och både det psykologiska spelet mellan protagonisten och Lady Macbeth framträder fullt synligt, liksom maktkamperna, och den överhängande övernaturliga atmosfären.

Om Macbeth är en bra pjäs eller inte rådet det delade meningar om. Några av lösningarna ser tafatta ut – den osynliga dolk som Macbeth uppfattar innan han mördar kung Duncan blir en övertydlig eftergift för att förklara hans vacklande känslor – en syndadolk, att lämpa av skulden på. Å andra sidan innehåller just det partiet rader av stor poesi. Det är också svårt att kritisera det furiösa tempot, hur våldet accelererar i pjäsen, och hur tempot skärper sinnet när man läser den uppskruvade texten. Pjäsen drivs av det hetsiga nästan hätska tempot.

Geijers artonhundratalssvenska är varsamt moderniserad, nog mest vid stavningen. Hade Geijers Macbeth snarare än Hagbergs slagit igenom, skulle också William Faulkners roman The Sound and the Fury fått den svenska titeln Stormen och vreden ersatt med Raseri och tomma ord:

”En skugga livet är, som går förbi,

en fattig gycklare, som mödar sig,

och fjäskar ut sin stund på skådebanan,

och se'n är hörd ej mer: Det är en saga,

sagd av en dåre, full av raseri

och tomma ord, – som ingen ting betyder.”