En pojkes egen historia, Edmund White

Hur populär är Jonas Gardell bland heterofolket? Jo, nog har väl den stora famnen öppnats, även om det respektfulla avståndet respekteras. Anledningen till att jag frågar – vem svarar? – är att jag har läst Edmund Whites roman En pojkes egen historia, utgiven på Modernista i Thomas Preis översättning. Den utkom 1982, samma år som AIDS-viruset nådde nyhetsbyråerna. Och med Gardells trilogi som utspelar sig under 80-talet i färskt minne är det svårt att inte tänka på likheterna med Whites berättelse, även om den skildrar ett förlopp som avstannar på tröskeln till AIDS-katastrofen, med sista boken The Farewell Symphony.

En pojkes egen historia utspelar sig under 50-talet i USA. Tonårspojken som upptäcker sin (homo)sexualitet rör sig i en värld som är både idyllisk och hotfull. Mer än roman kan det läsas som en novellsamling – sex texter som skildrar olika avgörande händelser. Del ett, när han som femtonåring ligger med sin tolvårige kompis. Del två när han försöker rymma hemifrån. Del tre när han bestraffas av fadern och därefter skär sin syster i handen. Del fyra med initiationsriter i en bokhandel och på ett sommarläger. Del fem med vänskapen och heterodaten. Och del sex med inernativistelsen: botgöring och terapi.

Något för bögar att läsa? Omslaget signalerar homoerotik, och jag lägger boken noggrant så att det syns när jag sitter på kafé och läser (det är svårt att undvika att provocera någon i Jönköping). Men liksom det knappast endast är bögar som läser Gardell borde icke-bögar ha något att hämta här. White skriver snyggt, intelligent, med en viss tyngd i formuleringen. (Han har skrivit böcker om Genet, Rimbaud och Proust – bögar som revolterat på var sitt sätt, men framför allt starka stilister.)

I förordet jämför Stefan Ingvarsson White med Duras: medan hon höjer, sänker White. Det är en träffande liknelse. Hon gjorde sin erfarenhet till myt, medan han gör det till realism. Han skriver också makligt, med tålamodets tonfall, sofistikerat, beräknat.

Hans pojke är typiskt trulig, en nära släkting till Salingers Holden Caulfield. Hans stora fasa är att vara omanlig – en fjolla. Bara han undkommer detta kan han ägna sig åt vilka homosexuella handlingar som helst. Och han testar, och finner att umgänget är mer än villigt att vara delaktigt i hans experimenterande. Ett ovanligt psykologiskt dilemma utspelar sig, när han åtrår pappan – ett anti-Oidopuskomplex.

Mycket handlar om kodspråk, hemliga tecken, och man fattar att sådant kunde vara avgörande skillnader mellan handtag, famntag, klapp eller smäll på käften. Snarare än att leva dubbelliv beror det på hur öppet man vågar vara, innan någon reagerar. Rädslan för att vara klen överväger – eller, som hans något äldre syster påpekar redan när han är tio, att han kan vara ”vanskapt”.

White har en säregen lätthet i karakteriseringen, där bildspråket är självklart, renskalat. Det kompenserar för tyngden i språket och ämnet. Så här kan mamman beskrivas, till exempel: ”När mamma var nedslagen utsände hon en lukt av fysiskt självförakt. Hon jämrade sig igenom sitt självförakt som om det varit ett berg av tvätt som hon måste tvätta, en smutsig, kroppslig, förnedrande uppgift.” Det är i uppradandet han visar vilken lysande stilist han är.

Pojken lever i ett märkligt tomrum mellan distans och närhet. I och med att han avlägsnar andra problem tonåringar grubblar över kan han ägna sig helhjärtat åt sina privata problem. I aningen att han endast befinner sig i ett stadium av sin utveckling kan han tillåta sig utsvävningar – det är något som kommer att försvinna, inbillar han sig (som ett berg smutstvätt?). En psykologisk tvekamp inom honom tar vid.

Det White visar med sin tydligt markerat självbiografiska roman är att det förflutna är dubbelt. Ett farväl och en upptäckt, samtidigt. Både nära – det är ju ens egna historia, som titeln indikerar. Men också fjärran – det blir främmande eftersom man tänkt på det så mycket. Och jag undrar om Ingvarsson har rätt, om White verkligen lyckas göra sin berättelse till realistisk historia. En del av myten finns ju kvar, och det är kanske inte så långt till Duras som man kan tro. Båda skildrar ytterlighetskänslorna, tydligt markerat i pojkens tal mot slutet om sin ”kategoriklyvning”.

Däremot handlar det mycket om det som går förlorat. I berättandet, i minnet. Avskedstaganden lägger sig rad på rad hos pojken, som att han lägger bit för bit i ett pussel där bitarna upphör att existera när de lagts ned. Bilden kan därför bara anas.