Förra året utkom
tacksamt nog i svensk översättning ett urval av Steinar Opstad,
Den lyckligaste av alla ensamheter, som åtminstone för mig var en okänd norsk poet. Så inte längre,
då jag skyndsamt läste några av hans essäer också, samlade i
volymen Himmelretninger, som också utkom förra året. Nu
utkommer på norska hans sjunde diktsamling, Å høye dag
(Kolon forlag).
Det låter av titeln
att döma som att den här beskedlige poeten har skrivit romantiskt
dikt? Något som förstärks av omslagets högst medvetna lek med
antitesen, ett av romantikens grundmodus. Jo – på sätt och vis.
Han tar sin utgångspunkt i det vardagliga, i det enkla, i det
självklar, i det uppenbara. Liknelserna är också självklara. På
ett sätt kan dikterna erinra om John Clare – en brittisk poet
fånge under romantikens epok, men som skrev blygsamma för att inte
säga beskedliga landsbygdsdikter utan de revolutionära anspråk som
tiden krävde. Ändå en så fin poet, som helt klart är i nivå med
de stora namnen Shelley, Keats, Byron, Coleridge, Wordsworth, Blake.
Opstad skriver om
landsbygden – i första delen av fyra handlar det om en plog. Men
han laddar det jordnära med transcendensens innehåll. Det
rationella övergår i det sviktande. För romantiken som epok är ju
något annat än enbart höga insatser i känslornas område – det
är en cerebral poesi. Som Oscar Wilde påpekade: ”All bad poetry
springs from genuine feeling”, och romantisk poesi är allt annat
än dålig.
Och det är förstås
av privat karaktär, långt mer gångbart än de råd att skriva
personligt och allmängiltigt, som brukar premieras. Det är
korta dikter, som förmedlar andetaget, och växelverkar mellan
distansering och igenkänning: ”Jeg vokste opp på Hov / den mest
øde av gårdene / og lekte alltid alene / under de susende furuene i
skogen / Det var som om gudene kalte på meg / og jeg ble hos dem”.
Ja, han sträcker
sig mot det omöjliga, mot det oerhörda, i sin anspråksfulla poesi
maskerad som anspråkslös. Det finns några Ariel-dikter som är
vettlöst bra, framför allt den som heter ”Ariel i barndommens
skog”. En dikt att uppleva, att bara låta sig genomströmmas av –
som en bisvärm rätt in i ögonen är det att läsa den enskilda
dikten, som ger tankarna genomskinliga vingar.
Det som mest
kännetecknar romantiken är ju längtan – den längtan som
Sveriges mest romantiske poet Bruno K. Öijer hela tiden förhåller
sig till, som Edith Södergran också förhåller sig till, som Rilke
förhåller sig till – hög, högre, högst. Romantiken är en epok
som inte avgränsas av tid, den är just överskridandet av gränser.
Steinar Opstad skriver om det ouppfyllda, om det som vi lutar mot,
sneglar mot med en blick halvt eftergiven, halvt tygellös. Jag
gillar verkligen hur det timida intrycket skrider mot det vilda
uttrycket, och hur en ny sorts romantik (åter)uppstår, föds och
erövras på nytt varje gång.
Detta sker i dikter
som är lika drömska som starkt realistiska. Dikt som krossar alla
illusioner: det är också romantik. Titeln, Å, høye dag,
hämtas ur en dikt med namnet ”September”, en dikt där allt
håller på att ta slut, där det gäller att ta tillvara
upplevelserna, för annars är det borta innan det hinner börja. Vad
är över? Skolan, livet, drömmarna – löftet. Det som är
över: det som försvinner.
Genom diktsamlingen
går ett doftspår av själen – av själar. Det är också
romantik. En kyrkogårdsdikt påminner om Alla helgons dag, helgdagen
som håller på att ätas upp av Halloween-ghoulen. Och omslagets
antites? Jo, för liksom poesi generellt utmärks av upprepningar
(rim, allitterationer, anaforer) och bilder (metaforer och dess
bemärkta släktingar) är motsatser något som finns till för att
förenas. Konflikt som uppsöks! Kollisioner! Dikt som avstår från
att bråka är inte vatten värd.
Några av samlingens
mest centrala rader hittar jag i dikten ”Morgenopprop i skogen”,
med ett fogligt budskap: ”Ensomheten blir større og mindre for
hvert år / som vårskogen når sevjen / gjennomlyses av sol / og
synenen sildrer gjennom sjelen”. Fogligt, ja, men diktraderna blir
ett utsnitt, ett budskap: du får vad du söker, vad du längtar
efter. Alltså: nöj dig inte, utan sträva efter mer.
I sin essäsamling
var Opstad förvånande svenskorienterad – förvånande utifrån
vår provinsiella blick – och även här, när han citerar,
använder han Ekelöf och Björling. Det har sagts förr, tål att
upprepas: vi i Sverige är idiotiskt snåla mot norsk och dansk
litteratur, som vi generellt betraktar som en aning mindre kvalitativ
än vår egen.
Har du sett det här björn? http://mcranelid.delorean.se/
SvaraRaderaJaa, tyvärr ...
SvaraRaderaHar du lyssnat på these new puritans senaste skiva då?
SvaraRaderaTNP, ja, så klart, lyssnar på den då & då, gillar den nästan lika mycket som förra, som hade mer Attack. Men klart bra.
SvaraRadera