Han åt mitt hjärta, Viktor Algren

När jag var yngre läste jag en (o)försvarlig del skräckromaner. Det mesta är glömt, men en och annan skvalpar i det gistna minnet. Där finns Whitley Striebers Varulvarna, inte för att den kanske var bättre än annat, men varulvar är ändå alltid varulvar!

Eller? Det är med viss förväntan jag tar mig an romanen Han åt mitt hjärta (Pluribus), av pseudonymen Viktor Algren: förnamnet från Frankenstein, efternamnet från Benedictsson. För det ska handla om varulvar, och varulvar är alltid varulvar …

Här blir Malmö deras habitat. En bibliotekarie smittas, och vi följer hur han ska hantera denna nya tillvaro. Från man till monster är steget inte långt – från man till (o)djur, alltså. Han upptäcker ett förhöjt luktsinne, träffar på bekantingen Henry, som inte är att lita på. Men båda är nu varulvar, och till de oväntade knepen hör en homoerotisk kärleksförbindelse, som införs i bibliotekariens liv, utan att han reflekterar nämnvärt över det: det är skickligt gjort av Algren, hur han klarar av att skriva opolemisk queerlitteratur maskerat som skräckroman, eller bara att infiltrera ett mänskligt budskap i en roman om monster. Bland annat i en vacker scen i en kyrka 8 mil utanför Umeå, där varulvarna berusar sig i månen och varandra (och Edith Södergrans dikter) och förenas i ett hedniskt äktenskap i stark gudsförnekelse.

Jag måste också säga att den bävan jag kände inför läsningen mest handlade om ett taffligt omslag – ett ratat tatueringsmotiv – för det dröjer inte länge innan historien blir självbärande. Mycket tack vare Algrens pålitliga språk: han skriver med ett rått talspråkligt idiom, som passar berättelsen utmärkt. Stil är bland det svåraste att få till: det handlar om tonträff, om det som Bodil Malmsten så träffande förklarade i ett tv-program där hon pratade om Per Hagmans Att komma hem ska vara som en schlager: hon väntade på att någon gång måste det här tilltalet bli falskt och förljuget, inbillade hon sig, men nä, för det där hållbara visade sig vara hållbart. Här bidrar också det ovanligare jag-perspektivet till att tonfallet stärks.

Ursprunget till romanen verkar vara en frustration främst inför det politiska klimatet. Mer skrämmande än varulvarna är ju det politiska scenario som målas upp redan på de första sidorna, där sportkommentatorer ersätter de politiska kommentatorerna, och valvakan övervakas av nöjespajasen Luuk som kramar om en fascistledare. Du gnuggar bort sömngruset ur ögonen, och blir varse att det är ju verkligheten som refereras.

En ful verklighet som också innehåller Bert Karlsson, eller ”Skaramannen” som han kallas här. Men inte länge till! För Algren har skrivit en slags terroristroman, där varulvsparet tar ut sin politiska besvikelse på de monster som förtjänar att dö. De blir varulvsterrorister, eller terroristvarulvar? De rysliga inslagen är riktigt rysliga: ”Ena sekunden står man i ICA-kön, sekunden efter kommer minnet av krasandet när ens tänder bryter igenom ett kranium.” (Tack för mardrömmarna, noterar jag flämtande.)

Likaså är bildspråket fint avvägt mellan det skräckinjagande och det lite lustiga, som i en beskrivning av tändernas skärpa: ”De skar genom rått kött som om det varit vispat grädde.” Ännu en oförglömlig bild, och också mycket träffande.

Det här är både en tydlig genrebok och något som spränger konventionerna och leker friskt med bekant tematik. Tack vare en bibliotekarie som protagonist känns också de många litterära referenserna inte helt gripna ur luften. Där blir bibliotekariens flitiga dialoger med Henry något som kan erinra om Diderots dialogromaner från 1700-talet.