Frost, Thomas Bernhard

Först vill jag bara berömma förlaget (Tranan) för den omsorg de har visat den här utgåvan av Thomas Bernhards debutroman från 1963, Frost, som nu äntligen har översatts till svenska. Den har ett makalöst tidsenligt omslag, suveränt utfört av Håkan Liljemärker, med frostigt blå istappar som får bära var sin av titelns fem bokstäver, pekande med sina vassa spetsar ned mot författarnamnet.

Likaså Jan Erik Bornlids översättning: eftersom jag känner Jan Erik en del behöver jag inte gå in mer på den, kan bara konstatera att även den är omsorgsfull. Kort sagt: så här låter Bernhard på svenska, och så här ska han låta på svenska.

Fast Bernhard är ju en problematisk författare att gilla: jag är nog inte ensam om att störa mig på den vördnad han frambringar hos somliga. En halvt infantil beundran. Det här är ingen man beundrar rätt upp och ned, vill jag då invända. Bland annat därför att han går så långt in i sin kompromisslösa och stränga skrift, att den som gör sig beredd att följa honom får finna sig i att ge upp en hel del av sina ideal, både estetiska och ideologiska. Att beundra Bernhard – det gör jag främst för hans sätt att komponera sina romaner, den totala hängivenheten i hur de är skrivna, något som är mer betydelsefullt än tematiken, och de dystra aforismerna.

Paradoxen består ju också i att han har ett så tydligt asketiskt ideal, samtidigt som han skriver så utförligt, så expansivt. Detta inkluderande anspråk blir allt mer framträdande ju längre romanen kommer, och det är väl först mot slutet man börjar känna igen sin gnällgubbe som Thomas Bernhard.

En AT-läkare avlägger visit i en alpby, där den mytomspunne och excentriske konstnären Strauch dragit sig tillbaka. Han är där på uppdrag, ditskickad av Strauchs bror. Han stannar i 27 dagar. Det är som att läsa en parodi på Conrads Mörkrets hjärta, med läkaren som Marlow och Strauch som Kurtz. I så fall har Bernhard skrivit en Kylans hjärta.

”Kan innehålla spår av Cioran och Céline”: det vore inte otänkbart med en sådan innehållsförteckning till denna bok. I detta förstlingsverk är Bernhard dock redan färdig som författare – det känns som en logisk slutpunkt, att han ägnar sig åt något ingen annan kan ge sig på. Därför är han i lika hög grad som Faulkner en författare som inte kan imiteras.

Bernhard har en tydlig blick, mindre grumlad än senare, mindre ockuperad av besattheten som ju blir både hans styrka och svaghet som författare. Men han håller redan här på med avancerad språkmanipulation: att läsa honom innebär att dina sinnen skärps, att du blir varse språket, ser samband och mönster för första gången.

AT-läkaren läser Henry James på tåget till byn: givetvis en subtil markör, samtidigt som det är en distinkt ledtråd. Som en liten följetong får vi ta del av hans besvär att läsa James roman utan att somna. (Det påminner om det nålstick Virginia Woolf gav Jane Austen i sin debutroman Vägen ut, när en av passagerarna på båten inte kan läsa hennes romaner utan att somna …) Men Henry James var i första hand en helt lysande uttydare av de dolda känslorna, och det stämmer gott och väl på Bernhards protagonists avsikter, även om dennes summering av James-boken är lite väl snål: ”Den handlar om människor som är olyckliga.”

Och Kafka, givetvis: besökaren halkar på en isfläck nästan det första han gör, som för att indikera att han inte har där att göra. På tåget har han sett en död fågel: ett varsel. Romanen innehåller givetvis fler kafkaeska scener, som konstnärens misslyckanden som lärarvikarie, och otillbörliga sexuella kontakter mellan värdinnan och ”rackaren”. Liksom i Slottet är atmosfären starkt frostangripen: ”Här kan ni bara göra iakttagelser som omvandlas till kyla, i avund mot sig själva”, låter Strauch meddela. Olyckor inträffar, kufiska bifigurer ställer till med saker – främst denne som kallas ”rackaren”. Kriget, det relativt nyss avslutade, har lämnat synliga spår som kommenteras.

Så tar monologen vid, Strauchs monolog, och där upphör förstås likheterna med Conrads suggestiva berättelse, där Kurtz tillåts förbli ett mysterium. Pratet tar död på mystiken. Strauch visar sig föga förvånande vara en paranoid surgubbe med ett rikt lager av vanföreställningar.

Komiken glimtar till i brytningen mellan de två temperamenten – AT-läkarens milda och strama mot Strauchs oresonliga och excessiva. Däri friställer Bernhard sin säregna dynamik, mittemellan det behärskade och det besinningslösa. Humorn ställer sig alltid öga mot öga med förtvivlan: ”Jag plågas av allt nu, så som en människa plågas av en flod som hon tittar ner i utan att kunna hoppa ner i den.”

Det kan se ut som irrande, men däri ryms också knivskarpa observationer, ofta som resultatet av spontant fritt associerande. Varför monologformen då? Strauch påminner en del om en viss Thomas Bernhard – den som lägger beslag, som talar, som inte lyssnar: ”Det finns en förpliktelse mot djupet i den egna avgrunden”, säger Strauch, säger Bernhard, som också låter konstnären utbrista att han bara kan måla i mörker. Att läsa den här österrikiske gnällspiken får åtminstone mig att hissa vit flagg, i vetskapen att jag inte kan bestrida hans ordmassor. Att läsa honom innebär att göra sig till mer eller mindre frivillig gisslan, låta sig bli instängd med hans språk.

Och Strauch påverkar den stackars AT-läkaren också. Mer och mer sipprar galenskapen in hos honom. Tidigt yttrar han: ”Jag är annorlunda. Jag är inte så upprörd som han. Ständigt upprörd och irriterad. Jag är inte upprörd jämt och inte irriterad jämt.” Nä, men varför då detta behov av förnekelse?

Strauch orerar, berättar om mer eller mindre osannolika möten med cirkuskonstnärer, vars gärningar genomgås en möjligen symbolisk tolkning: ”ofta upphör tillfredsställelsen redan innan man behärskar dem”. Det är inte svårt att läsa in den redan desillusionerade författaren, som redan i sitt förstlingsverk skriver in sin formula: att skriva innebär ingen befrielse från någonting. Men Bernhard vacklar mellan Strauch och At-läkaren, mellan geniet och medelmåttan. Eller kanske mer mellan den excentriske och den normale, och den fasansfulla frågan: är jag galen? Eller om frågan snarare ska ställas: är jag tillräckligt galen? Däri inryms också en konfrontation mellan den rationella vetenskap som läkarkonsten representerar och den intuitiva vetenskap konstnären står för.

Att efter 50 års karantän släppa lös Frost är mer än en välkommen välgärning. Redan här finns mycket av den sene Bernhards egendomliga stil, om än inte helt förädlad. Men han har sin signatur, sina upprepningar, sina kringrörande gentagelser. Han lanserar sin egen emfas. Då läser jag Frost som ouvertyren, där det går att höra sig till kommande stordåd. Därför blir det lite kusligt att läsa den i efterhand, med så kallat facit i hand. Det är lätt att föreställa sig att man övertolkar, läser in för mycket, därför att man vet vad den här gynnaren senare ska hitta på.

De frekventa pauserna, och en i stort sett gängse styckeindelningen förstärker intrycket att det är skrivet av en plagiatör. Om än utfört med en imponerande precision. För som sagt: jag beundrar Bernhard mest för hans kompositionskonst, och här är den inte helt utvecklad.