Rosenmiraklet, Jean Genet

Jean Genet var fånge och författare, och hans andra roman Rosenmiraklet ges nu ut av Modernista i Bengt Söderbergh och Marc Ribés översättning från 1953, reviderad i år (man ger också ut Matrosen och stjärnan, mer om den senare).

Det är synd och skam men kanske symtomatiskt att Sverige behandlat Genet så styvmoderligt. Här citeras utländska omdömen som jämställer honom med Céline, Proust och Kafka. Är det överord? Nej. Även här finns den starka koncentrationen, men främst upplevelsen av att det skildrade ser ut som det gör därför att det inte finns några alternativ: det är en verklighetsskildring som går utanför det reellas gränser. Det blir realism av 100 %-ig halt.

Genet skriver den upp- och nedvända världen. Om BOATS-genren nu räknas till fullitteraturen är det inte hans fel. Åtminstone i Sverige har gränsöverskridarna alltid bemötts med skepsis. Det Genet gör mer än att bara registrera och återge är att dosera fantasin, när han stöper fängelset efter sina egna mått. Så här beskriver han den dödsdömde fången Harcamone: ”Harcamone är Gud eftersom han är i himmelen (jag talar om den himmel som jag själv har skapat åt mig och som jag med kropp och själ hänger mig åt).”

I fängelset Fontevrault upplever protagonisten Jean / Jeannot vardagen, och minns den hårda tiden på anstalten Mettray som en glimt av ett Paradis. Fördriven från detta hamnar han i fängelset, där allt handlar om att saliggöra vedermödorna. Den mekaniska onanin. Toalettpapper saknas när han skiter, han torkar sig med pekfingret som efteråt stryks av på väggen.

Önsketänkandet? En naiv dumskalle? Mer handlar det om att söka upp transcendensen, att låta det hemska övergå i något annat. Det handlar inte om att stänga av eller att fly. Genet ber möjligen lite för tydligt om ursäkt för sin oförmåga att hålla sig på jorden, men det som händer är något så enkelt som att verkligheten förskjuts.

Där blir Rosenmiraklet en religiös text, en pendang till Oscar Wildes fängelseskildring De Profundis. Och litteraturen frodas i bildspråket, i metaforerna, som här släpper lös den förborgade sexualiteten. Det Genet åstadkommer är språklig alkemi, där skönheten skapas ur omöjliga förutsättningar, med två fula ingredienser där det tredje inte är givet på förhand, utan blir något vackert i stället. Tertiem non datur och allt det, med skönhetsupplevelser av fysisk art.

Genet skriver också mitt i energins virvlar, i tjuveriets rotation, i brottets puls, i en rörelseakt som kan erinra om Blakes målningar. Även Genet arbetar hårt på att behålla barnet inom sig, parallellt med hyperskarpt intellekt. Förvisso mytologiseras lidandet, men mer än om att upphöja lidandet och göra jobbiga situationer uthärdliga handlar det om att skildra mobbningsmekanismerna i fängelset. Brutaliteten – och så den oväntade vänligheten, sällsynt delgiven i form av ett bröd som bibliskt delas.

Stark litteratur är ofta farlig, subversiv. Verk som Antigone och Jane Eyre underskattas lätt, för man tänker sig dem som färdigtolkade, i en fixerad mall som är enkel att komprimera. Men huvudkaraktärerna i dessa verk är besvärliga, både för sin omgivning och för läsaren. Och Genet likaså, där han sammanfattar sin poetik koncist:

”Vore det en roman jag skrev skulle jag ha anledning att gå närmare in på varje rörelse som jag gjorde, men detta är en bok som bara är till för att visa vilka erfarenheter som jag hämtat ur befrielsen från ett plågsamt dvalliknande tillstånd, ett liv i låghet och skam, upptaget av prostitution och tiggeri, underkastat kriminella inflytanden och behärskat av dragningen till brottets värld. För att kunna uppnå och genom att uppnå en stoltare livsföring lyckades jag befria mig.”

En hållning som påminner om Strindbergs: ”om jag motiverar [monologen] får jag den sannolik”.

Tanken som boken lanserar är provocerande. Brottet jämställs med ett religiöst sakrament, och brottslingarna är ett slags änglar. Mördaren som poet – det är ju bara hädiskt. Fast ljuset som emanerar ur texten är samtidigt så övertygande och klart. Man påminns att Emilia Fogelklou, kanske 1900-talets mest hängivet gudfruktiga svensk, gillade den franske dekadenten Bataille. Men hon gillade också Genet.

Det är inte svårt att förstå. För här finns erfarenheten, det som blir det viktigaste: att det som skrivs är på riktigt. Genet blir en uttolkare av verkliga känslor. Precisionen i (bild)språket blir då viktigare och riktigare än korrektheten i visionerna. Så här tolkar Genet ett brev han får i fängelset, ett brev som avslutas med ordet ”kyss”: ”Det var snarare rafsat ned än skrivet, bokstäverna trasslade in sig i varandra och gjorde det nästan oläsligt. Jag tänkte på en häst som stegrar sig inför skuggan.” Ordet blir då synligt för läsaren.

Och precisionen finns i själva ingivelsen, att det är värt att följa den. Språket är aldrig sekundärt, inte här, när det blir en spegel för det (upp)levda. Förmodligen är det lätt att överskatta äldre litteratur. Den här boken är 67 år gammal: det är aktningsvärt, eller börjar bli. I princip allt ter sig bra, betydelsefullt och angeläget, ju längre tiden går. Men jag hävdar att det här är superviktigt på riktigt. Genet erövrar lekutrymmet och parodin med sin bok, och sprider karnevalsstämning. Det är lika mycket sinnlig glädje som ren förtvivlan.

Genet är inte hälsosam. Hans bok är bäst i sin första hälft, sedan vidtar tyvärr upprepningar, eller om det bara är en monotoni som infinner sig. Jo, jag har läst honom förut, och det är ungefär vad jag minns, att entusiasmen inte riktigt håller. Det är ändå vådligt och långt bättre än många andra bögförfattare, som det förklenande brukar heta. Översättningen är ofta säker, även om jag stör mig på enstaka glosor, som det lite frekventa ”sillmjölke”, som knappast ter sig begripligt för någon född efter 1967.

För det är ju en bok om kärlek, en essä om begärets dunkla mål. Även fromma svenskar borde klara av beskheten hos Genet. I förordet skriver Bo Cavefors sedvanligt upprörande. Cavefors är förstås likväl som Genet förbisedd i Sverige. Här ställs bland annat Genets homosexuella skildringar i proportion till svenska motsvarigheter, som generellt ter sig tama (sanktionerade av Socialstyrelsen, kan man förmoda).