Pretty Vagant!

Vad är skillnaden mellan en bra och en suverän litterär tidskrift? Ja, sådant visar sig inte förrän man slutar fundera på just det, vad är det som gör det här bra, och vad är det som gör det här – fantastiskt?

Vagant är en fantastisk tidskrift. Den är det bland annat för att den är så ambitiös att jag bara häpnar. Om andra litterära tidskrifter som jag känner till agnar med säkra beten – författarskap som diskuteras gång på gång och återupptäcks på nytt hela tiden – rör sig Vagant hela tiden mot det som inte ännu har blivit uttjatat.

Nu kan det ju sägas att det säger jag bara för att det är en norsk tidskrift, men riktigt så enkelt är det inte. Förvisso känner jag inte till den Hans Herbjørnsrud som de skriver om i nummer 2/2013, men vill gärna läsa hans noveller, som verkar vara monomant upptagna av dubbelgångarmotiv och bekännelser av gräsligheter. Och Vigdis Hjorth ägnas en riktigt lång essä (18 sidor), en författare som jag ändå visste existerade.

En vanlig tanke, främst inom svensk idédebatt, är att ju längre en text är, desto ”bättre” är den. Jag håller inte med – men i det här fallet är det en nödvändigt lång text, som diskuterar hur Hjorth förhåller sig till viljan att skriva det sanna. Skriva det sanna? Skillnaden är att Hjorth gör detta utifrån andra ideal än autofiktionen.

Som ingång till essän två belysande engelskpråkiga citat. Ett av Lionel Trilling, som finns också på andra platser i det här numret: ”The function of literature, through all its mutations, has been to make us aware of the particularity of selves, and the high authority of the self in its quarrel with its society and its culture. Literature is in that sense subversive.” Och ett annat av den mindre kände Richard Poirier: ”Life in literature is exhibited by the acts of performance that make it interesting, not by the acts of rendition that make it 'real'”. Två citat som träffar exakt, och ger den där behövliga skjutsen för att jag ska orka ta mig genom den långa essän.

Men det är inte i första hand dessa essäer som demonstrerar varför Vagant är så suverän. Det har mer att göra med ambitionen att göra det skrivna till något unikt i sig – dels med hjälp av de snillrika illustrationerna, och dels genom att skribenterna verkligen ser ut att ha fått ta i så mycket de bara förmår, och skriva helt hämningslöst. Om det krävs komplicerade resonemang, då ska det vara så, men inte annars. Det är i blandningen eller kombinationen som spänningen blir till, och därför rör sig läsningen mellan olika fält. Allt är inte svårt – typiskt nog är den mest svårlästa texten Joni Hyvönens svenska recension av Craig Dworkins bok No Medium om tyst musik och tomma tavlor och textlösa böcker – konst som uppvaktar tomheten och bristen.

Allt är inte lätt heller, som presentationen av Alejandro Jodorowskys obefintliga filmatisering av Dune från 70-talet, en film som skulle ha Salvador Dalí, Mick Jagger och Orson Welles i rollistan, med musik av Pink Floyd – i stället fick vi David Lynchs tama version, med Sting och Max von Sydow, med musik av Toto … Å andra sidan har Jodorowskys planer förmodligen inspirerat fler verk än Lynchs version, bland andra Blade Runner och Star Wars, för att inte tala om att det var till ursprungsidén H.R. Giger tecknade sina skapelser som senare skulle utvecklas till filmmonstret Alien.

Numret innehåller också en redogörelse för Nielsens femtioårsdag. Nielsen är som bekant den danske författaren som för drygt tio år sedan iscensatte sin egen begravning, och även namnet Claus Beck-. Här går han i Paris, tar bilder på sig själv, berättar om den här speciella dagen. Han rör sig i de trakter där Peter Handke bor, och som av en händelse vänder jag sida för att mötas av utdraget ur en ny översättning till norska av denne Handke, för första gången på sjutton år.

Ja, det är så den här tidskriften fungerar, med ständiga överraskningar på lur, full av idéer och lärdom, men också med den där lilla gnuttan lekfullhet. Och en vilja att ta in så mycket av möjligt av det som sker just nu – som ett exempel på hur Facebook kan fungera som ett forum för idédebatt, och även med debutanten Arne Borge, vars dikt inleddes på en blogg.