Stig Dagerman, Ormen

I romanens första del antas att den unga kvinnan Irène knuffat sin mor av ett tåg, och hon blir även vittne till att den unge mannen Bill knuffar en kvinna ned i en brunn. De har varsin ångest att hantera, gestaltad av en orm som släpps lös. I andra delen är ormen tillbaka på en militärförläggning, där beväringar berättar historier för att bedöva sin ångest. Oron kanaliseras av författaren Scriver, vars klarsyn inte leder till annat än självmord.

Det här är en bekännelse: jag började läsa Stig Dagermans debutroman Ormen när jag var i tjugoårsåldern, men klarade inte av att läsa klart. Obehaget bara vällde fram, och det var outhärdligt att vistas inne i karaktärernas huvuden.

För det är exakt så jag läser Dagerman: följer och delar hans inlevelse. Och jag skyndade mig att läsa allt annat han gav ut, men har sedan dess haft Ormen i bokhyllan, och har knappt öppnat den sedan dess, knappt vågat – jag har varit lika rädd för den som ynglingarna är för den utsläppta ormen på kaserngården.

Nu gör jag ett nytt försök, och obehaget är intakt; det här är en roman som går långt i att skildra oro och ångest, och den gör det genom att skriva inifrån karaktärerna, inifrån deras medvetanden. Deras vettskrämda medvetanden.

Dagermans blott fyra romaner skildrar fyra nyanser av svart, men är imponerande nog väldigt särpräglade, och skildrade utifrån olika temperament. Det som håller dem samman är den enhetliga stilen.

I Ormen blir liknelseordet ”som” något av författarens orm, som slukar hela stilen, gör den tungt belastad av digert bildspråk: det är ansikten som svettas som en apelsin, blickar som är ludna, tungor som står i givakt i gapet. Det kan uppfattas som en amatörmässig brist, och en nitisk redaktör skulle nog ha rensat friskt bland de här liknelserna. Samtidigt blir bildspråket konsekvent genomfört på grund av själva oron i valet av bilder, att det blir en stil som aldrig vilar, slår sig till ro. Här visas att när ångesten släpps lös är det inte som någon städad varelse, utan stilen är följsamt ivrig, hetsig, nervös, ryckig.

I något som kan ha varit ett ögonblick av självinsikt introducerar Dagerman karaktären som de kallar ”Scriver”, en författare, som hånas just för sina långsökta analogier. Det är avväpnande gjort, och med de överlastade uttrycken planteras det obehag som berättelsen är så beroende av. Och Dagerman gestaltar sitt tema med en precision som nog saknar motstycke i åtminstone den svenska litteraturen: han påminner om en laboratorieassistent som skruvar in mikroskopets skärpa för att vi ska uppfatta ångestens nyanser skarpare och tydligare.

Men en bra författare är förstås inte enbart en god stilist, även om stilen hos Dagerman är överväldigande. Han är också en människokännare, med den goda iakttagelseförmågans psykologiska insikter som också blir blir det som besegrar den ibland krampaktiga stilen.

Den svenska romanen är hårt knuten till realismen, och det är som om den modernism som slog igenom på 1920-talet på kontinenten inte riktigt fick fäste här. Bland annat därför är det så befriande att läsa Dagerman, som förvisso förhåller sig till en konkret verklighet, när han skriver denna krigsroman, avslutad innan andra världskriget hann sluta.

Men här finns en symbolik som visas inte enbart i den skräckinjagande ormen. Utan här skildras med stor expressionistisk finess i romanens första del hur den unga flickan Irènes dåliga samvete över att ha knuffat sin mor vävs samman med den bufflige Bills dråpliga knuff av en annan tjej ner i en brunn. Här byter verklighet och inbillning plats, och Dagerman är mardrömmen trogen, bryr sig inte om att förklara hur det går eller går till.

Fruktan och ångest blir levande väsen som väcks till liv och rumsterar i både Irènes inre och hos de stackars unga män som i romanens andra del inte kan sova. Natt efter natt vakar de, med undergångsstämningen som enda tröst. Som hunsade kattungar kuvade till lydnad.

Det är inte lätt att veta varthän Dagermans stil och hans idéer skulle ha tagit honom, men nog var det en sällsynt olycklig förlust för vår litteratur när han begick självmord. Till nyutgåvorna som utkom för något år sedan hade förorden skrivits av internationella storheter som JMG Le Clézio, Siri Hustvedt, Elfriede Jelinek och P-O Enquist.

Den här gången lyckades jag avsluta min läsning av Ormen, även om det fick mig att minnas exakt hur dåligt jag mådde när jag gjorde mitt första försök. Men jag erinrar mig Hustvedts omdöme: ”I den bästa konsten är det alltid något som vi inte kan fånga, något som förvillar oss. Om det inte var så skulle vi aldrig återvända till den.”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 11/3 2013)