I kölvattnet påmindes jag om den kanon jag gjorde 2007, och la ut på min gamla blogg. Jag hittar inte det inlägget nu, men gör en repris. Jag gjorde listan som hjälp för min amerikanska vän A som vill få en uppfattning om vilka svenska böcker som man bör ha läst. Det är alltså ingen personlig favoritlista. Den innehåller också endast romaner.
SELMA LAGERLÖF: Gösta Berlings saga
En herrgårdssägen
Göran Tunström: Juloratoriet
HJALMAR SÖDERBERG: Doktor Glas
Den allvarsamma leken
Bengt Ohlsson: Gregorius
STIG DAGERMAN: De dömdas ö
Gabriella Håkansson: Operation B
Mare Kandre: Bübins unge
AUGUST STRINDBERG: Inferno
Stig Larsson: Autisterna
Carina Rydberg: Den högsta kasten
CARL JONAS LOVE ALMQVIST: Det går an
Clas Livijn: Spader Dame
Lars Görling: 491
WILLY KYRKLUND: Solange
Per Hagman: Att komma hem ska vara som en schlager
Malte Persson: Livet på den här planeten
PÄR LAGERKVIST: Dvärgen
Christine Falkenland: Öde
Birgitta Trotzig: Sveket
VILHELM MOBERG: Utvandrarna
Harry Martinson: Nässlorna blomma
Jonas Hassen Khemiri: Ett öga rött
RUT HILLARP: Sindhia
En egen ruta åt Rut, alltså. Eftersom det har gått fem år skulle jag i dagsläget byta ut några titlar. Jag undrar varför jag till exempel inte har tagit med Magnus Dahlström. Och hade jag då bara läst Gustaf Hellströms Snörmakare Lekholm får en idé hade den varit given. Det finns annat jag borde ha tagit med, som Hjalmar Bergman.
Apropå kanon, Selma Lagerlöf och den tidigare i din spalt diskuterade Jessica Gedin: här en artikel från kalmartidningen Barometern.
SvaraRaderahttp://www.barometern.se/kronika/radslan-for-kunskap(3593947).gm
Tack för länk, jag läste den häromdan också, tycker att den är lite för elak ...
SvaraRaderaInte så elak, tyckte jag. Rädslan för allvar, att våga stanna till, lyssna in andningen, finns ju överallt. Och ändå är det det enda riktigt effektiva verktyget att dra ner tempot: Talet, sången, budskapet, om det är värt något, vinner på en långsammare, allvarligare framtoning. Även humorn, tror jag. Fast sedan är det där med kanon mer en utgångspunkt för en diskussion än ett odiskutabelt faktum. Smaken är ju lite olika. Min tonårige son låg plågad i soffan och smällde i sig Kejsarn av Portugallien, på uppdrag av sin lärare. Sämsta bok han läst, sa han. Men nu har han i alla fall läst den. Å andra sidan, vad har (inte) Jessica Gedin läst istället? Jag tittar i den norska delen av bokhyllan, bara för att blicka över en nationsgräns, och rodnar över min begränsade läsning av den norska kanonen (Undset förvisso; och Cora Sandel; Mykle, en gång i tiden, en bok; och kanske något mer). Det finns massor med bra böcker. En bråkdels bråkdel tuggar jag i mig. Sonen, för sin del, håller Hitchhiker's guide to the galaxy högt. Vad ska man säga om det? Jo, att det ändå kan vara bra med den där utgångspunkten för att hålla diskussionen levande. Och jag gillar uppdelningen i besläktade böcker i din lista.
SvaraRaderaTack Lisa, det var fint att se släktträden där, jag tycker det är spännande att göra den typen av jämförelser, se hur böcker talar till varandra ...
SvaraRaderaJa, det är helt klart så att vi behöver läsa mer både norskt och danskt. Nyligen skrev Stewe Claeson entusiastiskt om Tarjei Vesaas Fuglane, och det är ju en förf som fler borde hitta fram till, själv tycker jag Isslottet av TV är väldigt bra. Och Hamsun, hans böcker borde tilltala svenskar.
Om Liftarens guide ... Vi har den boken på skolan, på engelska, så jag bestämde för drygt 10 år sen att en klass skulle läsa den. Jag läste den själv då, men tyckte den var fruktansvärt tråkig, förmodligen (minst) lika tråkig som din son tyckte Kejsarn av Portugallien var ... Men klassen var lite delad: hälften tyckte den var jättebra, hälften att den var jättedålig (ungefär som alltid i skolan, det finns ingen bok som alla har gillat, möjligen Doktor Glas).