Det 3. årtusindes hjerte, Ursula Andkjær Olsen

I nya numret av Ord & Bild recenserar Jonas Rasmussen Ursula Andkjær Olsens diktsamling Det 3. årtusindes hjerte (Gyldendal). Jag gör misstaget att läsa den recensionen, av pur nyfikenhet. Misstaget, eftersom jag direkt efteråt får tag på boken, och börjar läsa den, för jag vill verkligen inte låta några förutfattade meningar diktera villkoren när jag läser.

Men då behövde jag ignorera Rasmussens resonemang kring hur Andkjær Olsen använder ordet ”RED” som engelsk glosa för att låta det bli en eufemism för blod, där både versalerna och språköverföringen indikerar rädsla och ovilja (oförmåga?) att hantera blodet. Eftersom ordet är så frekvent i samlingen framstår jag ju som en inkompetent läsare om jag inte nämner det, i synnerhet då det har en koppling till titelns hjärta.

Men i stora drag håller jag inte med Rasmussen – låt mig bara markera det, innan jag lämnar honom. Han föreslår visserligen några förmildrande omständigheter med samlingen, men jag tycker att hans läsning är för snål, vilket är märkligt då han annars erkänner att den har så mycket att erbjuda. Jag går inte in i någon polemik, tycker bara att det är trist att han behöver invänta slutets metaforer för att upptäcka hur bra den här boken är. Och nog kan ”RED” läsas eufemistiskt, men det förklarar inte varför hon annars vågar skriva ut blod-ordet, eller ger ledtrådar till andra versala engelska glosor som ”LULLABY” och ”NEWS”. (Jag fascineras av detta röda ord, tycker att jag sällan har stött på ett så emfatiskt rött annars än när The Knife för exakt tio år sedan lät ordet bli så kraftigt kursiverat i sången ”You Take My Breath Away”: ”we raise our heads for the colour r e d ”.)

Nu är vi alltså inne i det tredje årtusendet, vilket verkligen kan vara orsak att utbrista i ett klentroget ”herregud!” Hur är hjärtat nu då? Är det mörkt, är det tillräckligt mörkt – ännu? Hjärtat är en minerad trop efter Joseph Conrad, i synnerhet när det som här talas om västerlandets skuld, om vårt perverterade arv.

Den här diktens rum har ”fire vægge af uvirkelighed”, och vi förstår genast att här förs människans tillvaro i transiten, att hör förs hon till tillvarons väntrum. Det passiva levernet. Dikten blir en skapelseberättelse, en ny värld skapas när du läser, varje gång. Och platsen är ”overklig”: alltså finns den endast till som något att längta bort ifrån, som något som pekar ut en gräns att överskrida.

Det är politisk dikt Andkjær Olsen skriver, rejält uttalad politisk dikt, som kan förefalla lika naiv som den är hoppfull. Den nyligen avslutade tv-serien om Olof Palme visade med brutal uppriktighet hur 70-talet var ett annat land, att där gjorde man saker på ett annorlunda sätt. Det var en tid när visioner inte var något skrattretande, när tron på människan som något annat än ett ting dominerade samhällsdebatten. När det fanns ett värde i att vara något annat än en produkt, en vara.

Andkjær Olsens reaktion på vår nya osköna värld blir då att bejaka distansen, att utforska känslobortfallet – göra sig själv oåtkomlig för allt som kan beröra, göra sig till sten. När kapitalismen har rånat sig mätt på oss lämnar de i gåva endast en förgörande ensamhet, och förtärande längtan. Och ju mer hon äger, desto mer otillfredsställd är människan. Det är det enda vi har lärt oss.

Dikterna skrivs rakt på sak, men behåller de oväntade inslagen, och behåller också förmågan att vara spännande. Här finns dikter som tilltalar det namnlösa. Vad är det namnlösa? Det kan vara det ofödda fostret, det kan vara – Gud. (Båda är lika inkapslade som den här meningen inom parentes, lika oåtkomliga och osynliga, och de finns (ju), men är otillgängliga – för mig.)

En vanlig klyscha lyder att man behöver förlora sig själv för att vinna sig själv. Även om jag tycker det är okvalificerat skitsnack är det ibland viktigt att tappa fotfästet, att på riktigt känna hur marken gungar. I Andkjær Olsens dikter är det ofta som att intrycken inte ryms, att det blir för mycket. Det är mycket som böljar, som vägrar finna sig, inrätta sig. Som det här med formatet, att den är drygt dubbelt så lång som en någorlunda reguljär diktsamling. Och klarar ändå av att vara koncis, att behålla fokus (även om det finns några banala partier får jag intrycket att dessa är nödvändiga).

Det är ett slags risktagandets poetik:

”Jeg er ikke et subjekt. / Jeg har ingen kendetegn. / Jeg har ikke følelser. / Måske er jeg sværere att afgrænse, også for mig selv, men så er jeg mindre følsom over for den ensomhed, som alle (alle andre) er udsat for. / Så stor er jeg, at min smerte ikke har noget med mig at gøre.”

Men det kan kännas så: tillvaron vacklar, för att sedan hastigt falla tillbaka på plats.

Dikten siktar in sig på just det egna jaget, undersöker hur någon ska förhålla sig till den här världen: det är dagsaktuell dikt, som värnar om den egna integriteten. Dikterna låter jaget ta betäckning, uppmanar det till att bli mindre bräckligt. Det något framfusiga tonfallet bidrar paradoxalt till en osäkerhetskänsla hos mig, att det skapas en svävande atmosfär. I tonfallet som sår split och söker konflikt finns den största viljan till kommunikation, till förståelse.

Där ligger också något av förklaringen till varför hon behöver detta format, att det är som med Göran Sonnevi, att det förtätade samspelar med det växande, och att det generösa innehållet är förutsättningen för att också det kortfattade ska finnas till, för att ramsorna ska understödja gentagelserna. Fantasin lutar sig mot förnuftet. Det är både Babel(storn) och elfenben(storn), som hon själv säger, både det alltomfattande och det exklusiva.