Facebooksidan ”Vita
kränkta män” samlar på indignerade reaktioner från en av
samhällets mest privilegierade grupper. I bokform blir texterna
först tokroliga illustrationer av reaktionärt gnäll, innan dess
allvar synliggörs, som visar att det tokiga tar över det roliga.
Det bästa jag läst
i efterspelet kring Sverigedemokraternas järnrörsfilm är Jens
Liljestrands korta sansade betraktelse i Sydsvenskan 18 november. Han
skriver om ”den vite mannens position i det offentliga rummet. Hans
självklara tillträde, tillhörighet, anspråk på att bli lyssnad
på och respekterad.”
Hans text var ju en
reaktion på ett avslöjande av sverigedemokrater som rasistiska och
våldsamma och farliga, men den kunde också ha utgjort en replik på
den bok Kawa Zolfagary ger ut idag: Vita kränkta män.
För om den
egenhändiga filmen drog ned brallorna på SD är det här en bok som
gör likaledes med en besvärande stor del svenska män. De häckar
gärna i skydd av internets välsignade anonymitet, där de
(över)reagerar på allt som de uppfattar som kränkningar av deras
självklara rätt att dominera.
Ursprungligen var
det en välbesökt facebooksida som samlade exempel på upprörda
reaktioner; nu har initiativtagaren Zolfagary samlat några belysande
exempel. De huvudsakliga måltavlorna är feminister och invandrare.
Eller, i förlängningen, kvinnor och allt med annan hudfärg än den
vita.
Poängen med boken
är humorn, och jag erkänner glatt och villigt att jag har skrockat
och gapflabbat här och där. Men jag har ibland också känt ett
obehag: för det här är känslor som, om man tar dem på allvar, är
så oerhört deprimerande. Det finns helt enkelt för många som
reagerar för starkt, som drar slutsatser som visserligen kan
förkastas som idiotiska, men som faktiskt bär på en potentiell
fara. Mitt fniss ersätts allt mer av oro.
Precis som
Liljestrand menade, har den vita svenska mannen ett överläge, och
att då som bidragsgivarna i den här boken gör, ta på sig
martyrkoftan – det är dels inte klädsamt, och dels en grotesk
missuppfattning.
Rättshaveristen är
svår att ta på allvar, och här trampar de varandra på tårna för
att komma till tals, med ideliga belägg som ter sig allt mer
befängda. Deras kunskaper är ytterst selektiva, och när de skriver
sina kommentarer ser man framför sig tvååringen som försöker
pressa ned en kub i ett hål avsett för ett klot.
Deras otroligt stora
engagemang borde kanaliseras mot något mer konstruktivt, något som
smakade mindre av bitterhet. Nog finns det viktigare och mer
behjärtansvärda ämnen än denna icke-fråga? Ibland sägs det att
ilska är en positiv känsla, att den är ett ovärderligt inslag.
Tillåt mig tvivla – tillåt mig använda den här boken som
bevismaterial, för sällan har jag sett tydligare intyg på att den
som är arg tänker dåligt.
I detta snart
avslutade Strindbergsår kan det vara anledning att aktualisera
Strindbergs fina ord från Ett drömspel, att ”det är synd
om människorna”. Nog är det mer synd om vissa än andra, men inte
tänker jag fälla ens krokodiltårar över de vita männen i så
fall.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 30/11 2012)
Så länge det är personer som Behrang Miri, Kristin Lundell, Carlos Rojas Ejemyr, Linda Skugge och Mona Masri som sitter på rätten att bestämma hur uttryck som "kränkta, strejta vita män", "underordning", "postkolonial kamp" eller "att tala för de undanskuffade" ska användas och hur de tillhörande debattfälten ska stolkas - så länge de sitter på problemformuleringsprivilegiet, med Lars G:s ord - så är det begripligt att många struntar i frågorna. jag diskuterar gärna kolonialt arv, klass och etniska konfliter men inte med Behrang Miri, Carlos Rojas eller Ken Ring, de har redan visat att de bara vill göra reklam för sig själva och tar till grova överbud i det syftet. Eftersom redaktionerna inte längre tar något ansvar annat än för 'shoutability' och sålda exemplar har vi fått ett kackigt debattklimat där två läger i stort sett står och tjoar i var sin ringhörna, utan att någonsin försöka granska den andres argument.
SvaraRaderaJag är faktiskt dödstrött på pr-oljade debattörer som uttrycker sig i ungefär samma stil som Gudrun Ensslins "Man kan inte snacka med dem som gjorde Auschwitz!", underförstått man kan bara stöta ut dem eller döda dem - och nästa dag kryddar det mned att framställa sig som personligen missförstådda offer. Den sortens stopperargument, halmdockor och känslomässiga kortslutningar flyger idag omkring överallt i de flesta debatter som på något vis berör genus, etnicitetsfrågor, utbildning eller sexualitet. och det här gänget av mediala rockstjärnor och krönikörer skulle kunna ändra på den saken men de har ingen avsikt att göra't, det är mycket enklare att fortsätta spela spelet, casha in och låtsas att alla som kommer med invändningar är "arga vita män med bettskena". Tvi vale.
Joo, fast i den här boken handlar det mer om befängda reaktioner på befogad kritik, samtidigt som jag förstår din poäng - men jag vill hänvisa till Liljestrands artikel från Sydsvenskan, som jag borde ha länkat till, men här är den: http://www.sydsvenskan.se/kultur--nojen/ett-obehagligt-forvandlingsnummer/
SvaraRaderaSen är det ju en annan sak med debattklimatet i övrigt, att tommaste tummor skramlar mest, men det är en annan fråga.
Men idag går det liksom inte att lägga någon ribba i debatten och få gehör för att "jag diskuterar gärna det här men jag tänker inte svara på just Behrangs, Kens, Carlos eller Natalias argument - för de orkar inte hålla isär stort och smått, sak och person; de orkar inte heller särskilja på vad som hände i USA eller Indien på 1800-talet och vad som händer i vvårrt hörn av världen idag." Det är ungefär som om diskussioner emellan historiker och statsvetare alltid skulle ge ett kraftigt fokus åt vad Herman Lindquist eller Roland Poirier Martinsson säger eller sagt, som om de hela tiden ebhandlades som likställda med litet mer insatta personer, och man hela tiden avkrävdes förklaringar "vad anser du *egentligen* om Hermans bild av franska revolutionen och Axel von Fersen? Har han inte rätt? varför förklarar du inte tydligare hur du ser på det han säger?"
RaderaÄven om just Liljestrands inlägg hade en del tänkvärda sidor är det så uppenbart att den här sortens debatter styrs av grupplojaliteter, taktiska val av måltavlor och av att ingen vill riskera att vara den som kackar i eget bo med sina "kompisar". Då blir det till exmepel så at alla står och dförvarar SCUM-pjäsen och den mentalitet som fanns bakom den uppsättningen för gör man inte det kan man ju misstänkas för att vara kvinnohatande man med bettskena.
Sen menar jag att det är ett problem att nästan alla som (med sin egen beskrivning) är blattar, bögar eller hbt-are och som driver de här frågorna i svensk debatt också vill axla rollen som talespersoner för sin grupp. De ser sig som representanter med ett högt uppdrag: de sysslar inte bara med att argumentera eller ens berätta, de vill mycket ofta *föreksriva* vad andra ska få tycka och tänka. Och nästan alla som är kända i den rollen och som själva tillhör en marginalgrupp har delvis gjort karriär på att spela rollen av blatte, homo eller något annat. Nästan alla som diskuterar sexuella eller etniska marginalgrupper och är hyfsat kända i den rollen här i Sverige, och som själva tillhör en sådan grupp, själva är bög eller blattet etc, har delvis gjort karrirä på att spela rollen av han spaggen, han som är bög och diskuterar gayfrågor. Vi har nästan inga här i landet som primärt är kända för något annat, utan direkt koppling till deras etniska eller sexuella färg, och som sedan samtidigt deltar i diskussionen om invandring, mångkultur, hbt-frågor. Som Stephen Fry eller på sin tid Cornelis Vreeswijk: alla kände till det avvikande elementet i deras bakgrund men det var inte det som lyfte fram dem, de blev först och sist kända för att de var stora artister, satiriker och komiker.
Men i den svenska debatten om bögar eller blattar hittar du inte en enda människa som blivit känd som läkare, jurist, politiker, skådespekare eller författare i mainstream och som *därifrån* har blivit en stark röst i debatten, inte just för at personen lanserat sig som en ivrig medlem i gruppen. Jonas Gardell är det enda riktiga undantag jag kan komma på: alla vet att han är gay mn det är inte i huvudsak det som skapat hans ställning eller den tyngd han har i debatter om hbt-frågor.
Och det beror inte, tror jag, på att motståndet är så hårt: det beror å att Sverige är ganska litet och att vi idag har en mindre självbild än förr, och att det sitter i ryggmärgen på många svenskar att debatterar man så ska man vara talesman för en grupp.
Intressant!
SvaraRaderaJo, men det är ju också så att vi har fått ett bildningsförakt, något Lars Lönnroth skriver om i senaste nr av Axess, hur kultursidorna har förändrats från att drivas av chefred som haft stark koppling till en akademisk värld, & också drivits av en väldigt stark intellektuell kompass, till att få red som kommit från helt andra miljöer. Men det här avspeglas ju i hela samhället, i alla tv-program, i politiken, överallt samma rädsla för att något ska uppfattas som krävande.
Stephen Fry är ett bra ex, något jag tänkte på när Svt gjorde sin erbarmliga version av QI. Ingen svensk kan heller axla den rollen att vara arrogant men samtidigt charmig (Sten Broman kanske gjorde det på 70-talet). Men också ett konsensus-tvång, att man måste tycka likadant, för annars blir det "dålig stämning".
Nåja, det har varit för många ovärdiga debatter, helt enkelt.
Det kanske är så att Sverige idag "känns mindre", som ett mindre land, på grund av internet och hela informationsrevolutionen. Omvärlden, framför allt USA, har mentalt och kommunikativt ryckt närmare, det är länge sedan det tog åtta timmar från att något hände i USA till dess det landade i svenska tidningar eller tv-nyheter, eller svensk tv hade ett och ett halvt års eftersläpning på alla amerikanska och engelska tv-serier. Idag finns omvärlden där i realtid, samtidigt har Hollywoodfilmer och så kommit att se allt mer luxuöst vräkiga ut, och jag kan tänka mig att det gör att (det som land allt fattigare) Sverige framstår som futtigt och litet bortkommet, särskilt om man vuxit upp med detta flöde.
RaderaMen det gör tyvärr inte att skillnaderna mellan Sverige, England och USA blir tydligare. Det där tycks leda till en bild av det egna landet, dess problem och dess historia, som är på en gång detaljrik och rätt suddig, och halvt fiktionaliserad; den blir liksom ofokuserad och det blir inte tydligt att Sverige är väldigt olikt länder som England eller USA.
Och med "det egna landet" avser jag då bara: det land man kommer ifrån, som man har vuxit upp i och är kulturellt och samhälleligt präglad av. Inte något slags tribalt "vi äger det här landet sedan istiden". Många som växer upp i Sverige idag, eller som fötts här de senaste 30 åren, skulle säkert ha lättare att berätta om sociala koder och arbetsmetoder på en amerikansk high school än om motsvarande i det egna plugget - man har ju sett så många high-school-filmer och tv-serier - men det är inte hela bilden man har klart för sig och det är inte så att man delar den verkligheten fullt ut. Jag har någonstans intrycket att många yngre idag käner sig litet grann som de som växte upp i Östtyskland på 70-80-talen och såg västtysk och amerikansk tv, en tv-värld som ovillkorligen fick deras egen omgivning att framstå som liten, grå och oglamorös. Fast idag är ju inte det fysiska avståndet lika omedgörligt som det var då...
SvaraRaderaDet var ju Filip & Fredrik som lanserade begreppet "DDR-Sverige", & nog fanns det bäring för det, åtminstone för deras uppväxt (= min, vi är ungefär lika gamla). Alltså, 2 tv-kanaler, begränsat utbud i matvaruaffären, radion & tidningarna ........... Samtidigt matades vi med amerikanska tv-serier utan att egentligen fatta vad det handlade om. Som "Lödder" (Soap), som ju var en parodi på något som vi inte fattade vad som parodierades ... (Som Anders Gerhardts kommentarer/frågor på slutet, som vi skrattade åt utan att fatta att det fanns något som föregått den typen av absurda påståenden.)
SvaraRaderaBra skrivet, skönt att en vit man delvis kan se utrymmet vita män får. Dock känner jag lite, palla citera en vit kränkt man som Strindberg faktiskt var, i en text där en ska ifrågasätta vita kränkta män.
SvaraRaderaJag kan även förstå vad du säger om att ilska kan vara kontraproduktivt, jag tänker också mycket på var ilska hjälper och stjälper, men jag får vibben att du ska säga vilket motstånd som är okej och inte. Känns lite kontraproduktivt att säga vilka motstånd som är okej och inte, finns så många olika sätt att göra motstånd mot till exempel rasism och sexism, och alla de olika sorterna tror jag spelar sin roll.
Även om min tolkning av vad du skrev kanske inte var vad du försökte uttrycka, var det vad som kom i mina tankar när jag läste detta. Som vit man har du inga rättigheter att säga vad folk som inte är vita män får känna och hur de uttrycker sina känslor.
Ha det fint! /Perry
Jo, den här aspekten är ju alltid närvarande, på nåt sätt. Det var med viss ironi jag citerade Strindberg, medveten om att det är något av en provokation.
SvaraRaderaSen är det ju så att en recension inte riktigt kan gå på djupet, och inte riktigt förmedla ALLT jag tycker om den här boken, som alltså både är roande och oroande. Att göra motstånd har jag aldrig varit motståndare mot (he he), utan tycker att det är berättigat att kämpa mot förtryck i alla dess former, mot orättvisor.
Din sista tanke är väl både rätt och fel, dvs att en vit man inte får säga något om ex en svart eller om en kvinna. Vad vet jag? Jo, man kan ändå identifiera sig med och sympatisera med ex ett utanförskap - man behöver inte vara bög och utsatt för våld etc för att dela den förtvivlan och tycka att det är värt det att ta den striden.