När jag lånar
Caitlin Morans bok med titeln Konsten att vara kvinna på
skolans bibliotek får några av mina kolleger anledning att
kommentera titeln. – Ja, vad då? svarar jag, den här läser jag
för jag ska ha queer-perspektiv på alla mina lektioner från och
med nu. Likt förbannat är det någon som måste ta det bokstavligt,
som måste uttrycka synpunkten att hela queer-grejen är den värsta
grejen som har hänt mänskligheten sedan andra världskriget. –
Okej, svarar jag.
Eftersom jag
generellt inte gillar komiker (jag tycker om att skratta: thus
- - - ) har jag ingen uppfattning om just Caitlin Moran: för mig är
hon dessutom mest känd som skribent på Melody Maker, som jag läste
halvslaviskt ungefär då hon var verksam där. Men hon tillhör en
stolt tradition så kallat kvinnliga komiker också: djärva,
frispråkiga, kaxiga. Och eftersom hon redan på första sidan nämner
pjäsförfattaren (och komikern) Alan Bennett och filmen Whitnail
And I är alla dörrar för anglofilen redan öppnade.
Det är också svårt
att motstå charmen när hon öppenhjärtigt berättar om sin rediga
arbetarklassuppväxt i Wolverhampton, med sju syskon och föräldrar
som lämnar henne vind för våg mestadels. Det är så energiskt
skrivet att man ibland önskar att hon kunde vila lite på hanen
någon gång, men det är forcerat framvällande hejdlös prosa som
dominerar. Förvisso tar hon upp allvarliga aspekter, där ärendet
är en ganska vidlyftig tolkning av feminismen, där det handlar om
att kvinnor i stora drag mår sämre än män, och hon ser det som
sin uppgift att råda bot på detta.
Energin slår ibland
över i gapighet – något som för övrigt också brukar drabba
Julie Burchill, Morans stora förebild. Hon har dock sunda
värderingar i det stora hela (med undantag för att hon tjatar om
Guns 'N Roses). När hon skriver långrandigt om skor, om bröllop,
om barnafödslar, om droger, om besök på strippklubb, då tycker
jag ändå att hon kunde ha varit mindre meddelsam. Någon gång
tycker jag också att hon borde komma fram till originellare
slutsatser än truismen att Lady Gaga är en bättre förebild än
Katy Perry.
Det klämkäckt
vitsiga får man på köpet: hon är i alla fall smartare än Petra
Mede, och betydligt mer skojfriskt ordvitsande än någon av sina
svenska diton. Det är en inspirationsbok som försöker agera mot
den urgamla och urfåniga systerskapstanken, det där att kvinnor ska
hjälpa varandra, leta fram ”kvinnliga förebilder”. Tyvärr
tycker jag att hon ägnar för mycket utrymme åt att försvara
sådant som andra bara borde skita i: att hon anlitar städare, till
exempel. Och att det skulle vara synd om henne, när hon som
sextonåring får det där jobbet på Melody Maker, och som tonåring
som tv-programledare. Att då gnälla över en taskig tonårstid är
bara koketterande.
Dessutom omgavs hon
av sublim musik när hon var barn och ungdom i England i slutet av
80-talet och början av 90-talet. I Sverige hade vi ”Peter's Pop
Show”, ett tyskt program som visade artister som körde playback,
samt Kaj Kindvalls söndagsprogram ”Discorama” på radion, där
man en gång i veckan kunde höra något annat än schlager och
Anders Glennmark.
Of Topic
SvaraRaderainte för att komma hit och vara störig efter år av tystnad och slappt intresse, kanske ett infall av ignorans kanske ett tafatt och otrevligt sätt att säga hej på:
är inte philip larkin en tråkig gubbstrutt och oläslig på svenska
A.W
Jo, men att han är gubbstruttig är ju en del av charmen! Jag gillar Larkin, har dock inte läst honom på svenska, visste inte ens att han fanns på svenska ... Men det är ju så med poeter, att man får ta hela konceptet - t ex Dylan Thomas är ju extremt berusande att läsa i för höga doser, upptäckte jag senast igår - - -
SvaraRadera