Är det nödvändigt
att översätta engelskspråkig poesi? Man kan ställa sig den frågan
just i år, då vi har sett den berömda ketchupeffekten, med
tolkningar av Sylvia Plath, John Milton, W.B. Yeats (X 2), John Donne
– och nu som den omtalade grädden på moset: Emily Dickinson,
översatt av poeten Ann Jäderlund, i boken Gång på gång är
skogarna rosa (Bonniers).
Jo, nog kan man
ställa sig frågan, men mitt svar kommer alltid att vara jakande, så
länge engelskan är ett så ordrikt språk. Dickinson är också en
poet som är svår på flera olika plan, med en vokabulär som ibland
närmar sig de esoteriska räjongerna. Då kan de svenska glosorna
vara en hjälp i den egna läsningen, så länge vi kommer ihåg att
det handlar om just tolkningar, att det aldrig finns anledning att
ignorera originalen.
När Jäderlund
presenterade en handfull tolkningar i vänboken till Gunnar D Hansson
som kom för drygt två år sedan, då var jag fortfarande lite
tvivlande. Men nu måste jag, åtminstone delvis, kapitulera – för
det här är en oerhört ambitiöst utförd bok. Att det finns
tveksamheter i enskildheterna hör till, men hade jag inte läst
Dickinson på engelska skulle jag förmodligen vara mindre gnällig.
Men att som
Jäderlund gör här, ofta utgå från manuskriptversioner, det är
ett tilltag som inte tillför särskilt mycket. Dikter som i sig
redan är modernistiskt fragmentariska blir ännu knasigare med en
mer nyckfull och spontan radindelning, som gör våld på symmetrin.
Dessutom tappas en hel del av rimmen bort därmed, och det är synd,
eftersom just de orena rimmen är ett av den här kryptiska poetens
signum.
Vi får också ta
del av Staffan Söderbloms förord, som diskuterar just
översättningsproblematik: det finns ett antal tidigare
översättningar av Dickinson, men dessa har med några enskilda
undantag – i synnerhet Ann-Marie Vindes från boken Min flod flyter till dig (2010) – varit missriktade och förminskade
försök att tämja den karga diktionen. Tidigare översättningar
har intimiserat poeten, något som också resulterat i otyget att
ständigt kalla henne ”Emily”. Jäderlund fortsätter Vindes
arbete med att lägga sig kind mot kind med originalen, och det är
en fruktbar metod, för då framställs dikterna med bibehållet
anlag att väcka förbluffning hos den mottaglige läsaren.
För att vara ärlig:
Emily Dickinson är ju en rolig poet att läsa, då hon liksom barnet
är nyfiken och pigg, och oförställd – jag vet att det är
förbjudet i det här landet att använda ord som ”geni”, men om
jag tillåts att förhålla mig lite vanvördigt till svensk lag –
då upptäcker jag här hur hon ständigt leker fram sin vision av
världen, och det är glädjande att Jäderlund har varit följsam
nog att behålla den här aspekten i dikterna, den odygdiga attityden
som är omisskänneligt poetens helt egna bidrag till
litteraturhistorien. Då blir resultatet dikter som ler.
Och även om
Jäderlund alltså inte direkt gör våld på dikterna, genom att
välja manusets oredigerade form, är rytmen fortfarande udda med
sina streck – pauser som får dikten att studsa mer än snubbla. Då
är det avsevärt viktigare att hon är relativt bokstavstrogen i
sina tolkningar. Resultatet blir en slags aforismliknande sentenser
som går fel: som rör sig i riktningar du inte visste
existerade. Då tanken hos poeten är ett steg både framför och
bakom dig som läser.
Hon skriver också
djärvt om kärlek och sexualitet, något som givetvis har satt
biografiskrivarnas fantasi i spinn – hur celibat var hon
egentligen? Men hennes egen fantasi ligger också ett steg bakom och
framför alla exegeter. Hon var en produkt av sin tid, ja, men liksom
alla egentliga författare var hon också före sin tid: hon var
överskridande, och det är ett markant kriterium för stor
litteratur, att den på något sätt inte riktigt kan förstås,
att den fortsätter att vara självsvåldigt knepig.
Jag gillar också
hennes kaxiga naturvetenskapliga dikter, liksom de dikter där hon
leker med ordens konnotationer (ett intressant kapitel i Jed Deppmans
bok om det svaga tänkandet, Trying to Think with Emily Dickinson,
handlar om hur hon skriver dikter som härmar
ordboksdefinitioner; se min understreckare från mars 2009). Dessa
dikter utökar vår förståelse, visar att världen är mindre
förutsägbar än vi har trott. Hon tar fakta och vetenskap och
provoceras av dem, stör sig på det hon förstår, vägrar acceptera
dess utsagor om sanningen, denna armé av metaforer. För hon säger
hela sanningen, men hon säger den ”lutande”.
Exempelvis om krig:
soldaten är inte lika modig som den som strider i sitt eget huvud.
Och när någon säger att havet är djupt, då kontrar Dickinson med
att den egna hjärnan är djupare … En dikt som hon skrev två år
före sin död – den finns med i svensk version här – får vi
också prov på att hon måste räknas till de stora
1800-talsfilosoferna:
”There are two
Mays
And then a Must
And after that a
Shall.
How infinite the
compromise
That indicates I
will!”
I dikterna
kombineras känsla och förnuft: känslorna är stora, gigantiska,
och det är som i den där Bondfilmen (The World is Not Enough).
Hon vänder sig till bergen, havet, rymden, i dikter som är
expansiva, trots sitt ringa omfång – jämför för all del Walt
Whitman, en helt annan poet, en helt likadan poet! Känslorna är
stora, förvisso, men det är förnuftet också. Här ges utrymme åt
riktigt primitiva känslor också: hämnd, svartsjuka, mordränker …
”Hjärtat är
Tankarnas
Huvudstad –”
Jäderlunds urval är
personligt utformat, och verkar vara styrt utifrån principer som
inte handlat om att röra sig mot definitiva anspråk. Några så
kallade antologipärlor finns med, men mest handlar det om dikter som
verkar betyda något för den svenska översättaren/poeten, eller
ska man säga poeten/översättaren? Hon bevarar också konsekvent de
inledande versalerna, vilket jag tycker är nödvändigt – det ser
kryptiskt ut, men det är ett nödvändigt inslag, dels för att ge
emfas åt de enskilda orden och dels för att markera den säregna
rytmen.
Det jag har lite
svårt för är när Jäderlund väljer att översätta ”adequate”
med ”lagom”. De beskedliga orden söker du så gott som förgäves
efter i Dickinsons dikter, som vägrar acceptera att det finns någon
slags normalitet i existensen. Ibland blir översättningen också
onödigt förtydligande, som när originalets ”and then / I could
not see to see” blir ”och sen / kunde jag inte se för att inse”.
Vanetänkandet är
satt ur spel när du läser de här dikterna, som fortsätter att
vara chockerande. Det här är explosivt skrivet, med en våldsam
intelligens (tankens rikoschetter, typ) som jag inte gärna söker
efter paralleller till. Riktigt bra poesi klarar sig undan billiga
liknelser, även om det kan vara frestande att säga något om
knappheten som också finns hos Paul Celan, poeten som gärna
stensatte sina dikter, medan Dickinson blysätter dem. Jag kan inte
göra annat än att skicka en stilla vädjan att svenska aspirerande
poeter söker sig hit – att de ska överge de skittråkiga
beatförfattarna, som verkar vara obligatoriska att gilla för
svenska författare. Det här är som Hamlet säger till sin mor när
han väljer att lägga sig i Ofelias knä, "metal more
attractive”.
När jag för många
år sedan började läsa dikter var Emily Dickinson och Sylvia Plath
två utgångspunkter, lika viktiga. Föga anade jag att jag tjugofem
år senare skulle fortsätta att läsa dem, eller att det i den här
avlägsna framtiden skulle finnas två likartat sobert formgivna
översättningsvolymer av de två, och att dessa översättningar
skulle vara så mycket bättre än de jag fick hålla till godo med
då. Det här är en vacker bok, med ett livsfarligt innehåll, för
”Hon spred sina vackra / ord likt Klingor –”
Tack för en fri och läsvärd text om Jäderlunds översättning och tolkning av Emily Dickinson. Jag vet inte om jag förstår avslutning om det livsfarliga innehållet - klingorna. Men personligen så dyker tankar på döden upp så fort jag läser hennes dikter. Den romantiska, erotiska lockelsen i hennes dödslängtan är inte att leka med.
SvaraRaderaÅh, tack! Jag försöker slicka i mig i rimliga doser ... Jag tycker det är lite sorgligt att hon förminskas och förmildras, när det finns mycket bett och hetta i dikterna. Döden definitivt!
SvaraRadera