Vilket makalöst år
det har varit för engelsk poesi i den svenska bokutgivningen, med
finfina böcker av favoriter som ellerströms utgåvor av Sylvia
Plath (Ariel) och John Donne (Skabrösa elegier och heliga sonetter),
Atlantis utgåva av John Milton (Det förlorade paradiset)
samt Brombergs utgåva av William Butler Yeats (Tornet). Nu
utkommer som ett synnerligen välkommet tillskott till den sistnämnda
ett rikt urval av Yeats dikter på ständigt beredvilliga
ellerströms: Ett kristalliskt rop, där Ann-Kristin Åklint
översatt 200 dikter. Som om inte allt detta vore nog kommer senare i
höst på Bonniers Ann Jäderlunds nyöversättningar av Emily
Dickinson också.
Man får nästan
nypa sig i armen, då detta hittills varit beundransvärda presenter
som har varit ambitiösa och läsvärda. Jag har inte heller mycket
att invända mot noggrannheten i Åklints arbete med Yeats, även om
det inte riktigt går att överföra hans melodiska dikter till
svenska. Hans diktion är ganska lik Frödings, med utsökt
rimflätning, men främst genom det elegant modulerade språket, som
aldrig haltar eller blir krystat.
I original, alltså.
Min utgåva av Yeats Selected Poems tillhör en av de böcker
jag ofta(st) återvänder till, dels för att hitta de där starka
raderna och dels för att helt enkelt påminna mig om de där starka
dikterna. En poet som är lika stark i helheten som i de enskilda
detaljerna. En poet som kombinerar sagovärldar med politisk
laddning, som verkade gå med ena ögat mot marken och det andra mot
skyn: en profet med stark verklighetsförankring (liksom Blake, som
väl också förtjänar att bli bättre representerad i svensk
översättning, men det får anstå till ett annat år).
Här finns gott om
välkända dikter, och förlagets propå att Yeats är ”den store
irländske poeten under 1900-talet” kunde nog utökas till ”den
store irländske författaren”. Jag kommer då inte på
någon irländsk prosaförfattare som varit viktigare.
Han hade en relativt
lång karriär, och var en lika märklig människa som han var en
märklig poet. Det är som om han blir allt djärvare ju äldre han
blir, att han aldrig stelnar i konventioner. Hans utveckling sker
baklänges, då han i början skriver ganska traditionell poesi, för
att sedan bli allt våghalsigare. Det brukar vara tvärtom, och det
kan inte helt förklaras med hjälp av modernismens genombrott. Han
skriver också öppenhjärtigt och frimodigt om sex, drygt 70 år
gammal, vilket kanske var mindre provocerande då (på 30-talet) än
det är nu.
Samtidigt finns hos
den rätt unge poeten känslor som bottnar i erfarenhet, som när han
som 28-åring skriver om ”Fergus och druiden”: ”Å druid, hur
stora spindelnät av sorg / finns inte i ett litet granitgrått
ting!” Lika ung är han i den fenomenala dikten ”Innisfree-ön”
när han skriver om de ljud vattnet åstadkommer mot stranden, ljud
han hör när han står mitt i storstadens gator: ”I hear it in the
deep heart's core.” På Åklints svenska blir det, efter en
redundant genomgång av trafikljud som saknas i dikten, ”hör jag
det klart i hjärtats mitt.” Men ”core” är ju en allusion till
latinets ord ”cor” för hjärtat, och till Swinburnes dikt ”Cor
Cordium”, som handlar om Shelley (som för övrigt också gärna
får översättas till svenska!).
Något som inte gör
sig bra i svenska är den så kallat poetiska ordföljden, en
nödlösning som i värsta fall får det skrivna att låta som Yoda i
Stjärnornas krig. Man söker förgäves efter sådant i Yeats
på engelska (liksom hos Fröding), men här är det lite för
frekvent för att det ska bli bekvämt. Det är måhända
oundvikligt, om versmåttet ska behållas. Men man kan inte stirra
sig blind på tekniken, utan att vara uppmärksam på känslorna, och
hos Yeats är känslorna stora, mäktiga.
Att nyanser går
förlorade är inte mycket att orda om: innehållet devalveras, men
det får väl sägas kompenseras av nödvändigheten i att göra
Yeats till en läsbar poet också på svenska. I dikten ”Vem går
med Fergus” motiverar Åklint att hon utelämnar de vagnar som
dikten lär innehålla med att ordet enligt en irländsk definition
kan syfta på klippor. Men det är alltid vanskligt att spekulera i
vilket ordförråd en författare använder sig av, vilka
konnotationer som används. Dessutom inleder
Yeats: ”Who will go drive with Fergus now” [min kursiv].
I dikten ”Aengus
vandrarens sång” blir den eld som Yeats placerar i diktjagets
huvud plötsligt lokaliserad i bröstet hos den svenske
motsvarigheten. Vad värre är, att avslutningens minst sagt
majestätiska ord inte riktigt når fram på svenska. Jämför för
all del symmetrin i ”And pluck till time and times are done / The
silver apples of the moon, / The golden apples of the sun” med det
virriga intrycket i ”och plocka mig ur hårets knut [WTF?]/ av
månens silveräpplen, solens / äppelguld tills tid tar slut.” Den
svenska översättningen missar också den djärva anaforen med ordet
”and” som förbereder och bildar en bro till avslutningens
ordspråkslika dubblering (Ray Bradbury lånade också slutraden till
titeln åt en av sina novellsamlingar).
Nog går det att
hitta egenheter, men vi ska ändå komma ihåg att mycket av styrkan
hos Yeats är bevarad i den svenska versionen. Det är nog också
viktigt att bevara versmåttet, för vi påminns stundtals om hur
Yeats behåller kontrollen även när han drömmer som starkast, att
behärskningen styr över känslorna, utan att de blir mindre starka.
Den ram som versmåttet bildar stänger aldrig in dikterna. Han är
expansiv i sina anspråk, och överskrider alla begränsningar.
Det måste också
sägas att ”Påsken 1916”, en av 1900-talets enskilt viktigaste
dikter, är en storslagen dikt även i den här översättningen. I
stort sett är också ”Återkomsten” lyckad som översättningen,
där Åklint återger det konsekventa bildspråket med blodet och
dränkningen. Hon är relativt sparsam med förklarande noter, men
jag undrar varför hon är nödgad att upplysa att inledningsraden i
”Seglats till Byzantion” gett namn åt filmen No Country for
Old Men, när filmen bygger på Cormac McCarthys roman. Det är
också exempel på en selektiv rapportering, då hon lika gärna
kunde nämna att tv-serien ”Millennium” citerade hela ”The
Second Coming”, Sinéad O'Connor lånade rader från ”No Second
Troy” till sin låt ”Troy”, och så vidare.
Ett kapitel i den
Yeats-bok jag drömmer om att någon gång skriva handlar om hur han
uppfattade kvinnokroppen, med utgångspunkt i den på många plan
obehagliga våldtäktsdikten ”Leda och svanen”. Två gånger
nämner Yeats Ledas lår, något Åklint helt åsidosätter i sin
översättning. Thomas Sjösvärds översättning från tidigare i år
är mer bokstavstrogen, men jag har inte gjort någon regelrätt
jämförelse av olika översättningar.
Fascinerande nog var
Yeats (liksom majoriteten av poeter) en usel elev i skolan, där han
knappt lärde sig stava, och behöll livet ut en erbarmlig knappt
läslig handstil. Vi läser om detta i Åklints initierade och fint
skrivna förord, och jag kan inte låta bli att gilla den typen av
upplysningar, känna att de hjälper mig i förståelsen av dikterna.
Helst ska nog den
här volymen inte heller läsas från pärm till pärm. Liksom
originaldikterna utgör en bok som blir en följeslagare hoppas jag
att Ett kristalliskt rop ska bli en sådan bok som jag
ständigt återkommer till, mindre för att störa mig på petitesser
angående översättningar, utan för att dikterna i den är
tillräckligt övertygande även på svenska. Då kan den bli något
av en uppslagsbok, och förhoppningsvis med tiden lika sliten som min
pocketbok med poems.
Spot on with this write-up, I honestly think this website
SvaraRaderaneeds a great deal more attention. I'll probably be returning to read more, thanks for the info!
my web blog: home cellulite treatment