Skogsliv vid Walden, Henry David Thoreau

För fem år sedan kom Peter Handbergs nyöversättning av Henry David Thoreaus i sanning mäktiga Walden, som då ersatte Frans G. Bengtssons gamla version från 1924, den som heter Skogsliv vid Walden. Men jag lyckades norpa den fina gamla gröna boken när skolbiblioteket nyligen gjorde en av sina sorgligt nödvändiga utrensningar, och jag nöjer mig med den, även om den lär sakna några kapitel. I gengäld har jag Stig Åsbergs diskret fantasifulla illustrationer, och Bengtssons lysande inledningsessä. (Om åsiktspolisen gör påhälsning vill jag bara påpeka att jag läste hela den engelska texten vid universitetet.)

Det finns många förtjusande böcker i världslitteraturen, men få är lika förtjusande som Thoreaus skildring av (relativt) eremitliv vid Walden. Utan att ha tummen mitt i handen gör han ett ärligt försök att dra sig undan det vi kallar för civilisation, och redovisar nitiskt och exemplariskt resultaten av sitt experiment.

Något som inte låter som stoffet för god litteratur! Men han är ödmjukt försiktig i sin argumentation. Någon fullskalig isolering är det förstås inte, men det är inte heller poängen – utan det handlar om en praktisk erfarenhet som kan ha saker att lära oss fortfarande, nu när det är 150 år sedan författaren själv dog.

Frans G. Bengtsson, som själv är en sådan lysande stilist, karakteriserar Thoreaus prosa med exakthet: ”solid, konturfast och tung av färg och ton, men likväl så tvångslöst smidig och full av liv.” Däri ligger en stor del av tjusningen med boken, Throreaus lätthet, men också något av anledningen till varför man ska läsa den nu, att det helt enkelt är ett stilideal att eftersträva.

Givetvis finns inspiration för den så kallade nutidsmänniskan även utifrån andra aspekter. Thoreaus projekt är en protesthandling mot effektiviteten, mot tävlingssamhällets konkurrenshysteri – vi har inte lyckats befria oss från detta, om vi ska uttrycka oss lindrigt. Redan här får vi se att denna effektiviseringsjakt berövar människan sin själ, och då kan Thoreaus bok ses som lika mycket en religiös skrift som filosofisk.

Hans tanke är i första hand att bekvämligheten gör människan dum. Ett kriterium för en klassiker brukar vara att den uttrycker saker som äger giltighet fortfarande – behöver det vara så? Nja, men Thoreau pläderar för en enklare tillvaro, och nog kan både fashionistas ta lärdom av hans kritik av klädesinköp och hipsters få tindrande ögon av hans surdegsbakande.

Inte heller är han en extremist som är totalt uppfylld av behovet att missionera. Nej, han är en sansad människa som stillsamt låter åsikterna komma till tals, i vissheten att här finns något ytterst vettigt. Utan att bli fanatiker visar Thoreau att man kan ha asketiska ideal utan att behöva späka sig. Så befriande att lyssna till någon som inte höjer rösten. Då lösgör sig många kloka idéer: ”Som om man kunde döda tiden utan att såra evigheten!”

Att läsa Thoreau – ja, det är något som alltid gör mig förvånad, ungefär som: aha, det är så här man (också) kan göra! Något liknande som när jag läser Whitman, att det är mycket mer annorlunda och mycket bättre än jag senast mindes det som. Många exempel på skönhet, som när han försjunker i kontemplativa och meditativa stämningar när han betraktar insekternas cirkelformade rörelser ovanför vattenytan på Waldendammen: ”När ytan är det minsta upprörd finns inga insekter på den, men så snart fullkomligt lugn utbrett sig, lämnar de tydligen sina krypin på strandkanten för att i korta ansatser äventyra sig ut på den öppna vattenytan, tills de slutligen täcker den överallt. […] På sprittningarna av lust och skälvningarna av smärta märktes ingen skillnad. Hur fridfulla tar sig inte alla ytans livsyttringar ut!”