Skakad spegel, Søren Ulrik Thomsen

Søren Ulrik Thomsen har många likheter med Pia Tafdrup: båda är de danska poeter födda på 50-talet, som debuterade 1981 och blev portalfigurer i den danska poesi-boomen under 80-talet. Båda har skrivit poetik (båda översatta till svenska, dock endast den ena av Thomsens två bidrag), och båda sitter i Det Danske Akademi. Samt att båda skriver ypperlig poesi.

Men medan det finns en del av Tafdrup på svenska har Thomsen inte blivit översatt sedan 1994, och när ellerströms nu ger ut hans senaste samling Skakad spegel, är det blott den andra på svenska. Jonas Rasmussen har översatt, och Klara Rasmussen har varit ansvarig för det genomtänkta omslaget.

Thomsen inleder med ett motto från Werner Aspenström, och bara det är ett tecken på den generositet och nyfikenhet som finns i de andra skandinaviska länderna, att vi i Sverige är så inbilskt självcentrerade. När det nu finns så här högklassig poesi inom räckhåll, då är det ta mig fan tjänstefel av svenska förlag att låta bli att översätta det.

Det lönar sig inte, säger du då – ja, men det är ett värdelöst argument, som bara gynnar entreprenörskapsfrälsta kortsiktiga lösningar. Om vi på allvar vill ha ett samhälle som utvecklar hela människan har vi inte råd att – i längden – avvara poesi, när den är så här bra, och så här bra för oss. Jag vet att man tjänar mer pengar på att skriva mindfulnessböcker, men poesin botar stress mycket mer effektivt, och man har roligare under tiden än man har under de meningslösa mindfulnessövningarna.

I den här samlingen skriver Thomsen med sinne för häpnadens omedelbarhet. Det handlar om livet. Om tiden, om ögonblicken, om allt det som passerat – i poesin är det alltid efteråt. Poesin vältrar sig i det förflutna, och de här dikterna ger nya perspektiv på längtan – utan att bli sentimentala gnällspikar i nostalgins kista.

Det handlar också om drömmar, om längtan efter något mer, om hoppet, att det ska finnas någon slags fortsättning. Men alltså mest om livet, om att leva: om det svåra att befinna sig ”i den här kantstötta världen”, som det står skrivet.

Vad som förenar poeten med komikern är timingen – förmågan att sätta punkt på rätt ställe, att undvika förtydligandet, att motarbeta driften att förklara allt till punkt och pricka. Att bevara mysteriet, men ändå vara begriplig; låta det dunkelt sagda vara det klart tänkta.

Livet handlar om att uppleva – om att upptäcka, ja, men om det inte är möjligt: då får man uppfinna. Där finns poesin som ett val. Thomsen skriver sina dikter i rörelse, sina dikter om människor som är döda eller bara försvunna – så där som livet ser ut för de flesta av oss, som Morrissey sjunger, ”My life is an endless succession of people saying goodbye” - - -

Att det är 80-tal fortfarande märks när Thomsen refererar till LP-skivor, och man lyssnar på T. Rex och David Bowie, men även på att det skrivs dikter vid köksbord, dikter som handlar om dikter, som handlar om storstadens smuts och skitighet. Här där människorna lämnar:

”jag saknar allra mest idag

när regnet har börjat falla

och de förbipasserande gestalterna brinner mot rutan

och jag får sitta ensam vid det innersta bordet

och tänka på att det bara finns en av oss alla

medan jag lyssnar på trafiken från Gammel Kongevej

och försöker fånga din blick

i diktens skakade spegel.”

Om spegeln är skakad, eller bara om den är svart eller om den är krossad – det leder in mot drömmarna, mot mardrömmarna, som Thomsen bjuder in i sina dikter, skrivna på ett typiskt vaggande språk som varken är danskt eller svenskt, utan ett tecken på att det är skrivet på poesins språk. Och det är skakande bra.