Jag blev tipsad om
den här boken, av en elev. Inte ville jag förstöra något med att
då säga att jag har läst Julian Barnes länge, sedan 80-talet,
utan jag gjorde som jag brukar: muttrade något om att jag kanske
skulle läsa den, men tänkte att jag nog inte tänkte göra det. För
det är ju så med boktips, att de nästan alltid leder till leda
(hos mig), att jag inte riktigt kan se storheten.
The Sense of an
Ending är alltså Julian Barnes senaste roman, hans första på
sju år (efter Arthur & George, som jag minns som en
stundtals helt fantastiskt bra roman). Den vann Bookerpriset i fjol,
kanske som retroaktiv belöning efter att ha de nominerat honom tre
gånger tidigare.
Författare kan bli
respekterade på äldre dagar enbart tack vare sina ansträngningars
och uthållighets skull. Men det är lätt att glömma bort att
Julian Barnes också kan ha en rätt tuff sida, att han på 80-talet
skrev i en vänskaplig konkurrenssituation med främst Martin Amis –
något som gynnade båda. Där finns några av Barnes bästa, mer
undanskymda romaner, som svartsjukeparodin Before She Met Me
och Talking It Over, som är
en replik till Amis tidigare roman Success. Ur svenskt
perspektiv vann nog Barnes, då hans böcker har fortsatt översättas
– den här har redan getts ut på svenska, som Känslan av ett
slut – medan Amis
senaste översatta roman var den tråkiga Night Train (1998).
Barnes skriver
intelligent, charmigt, om en grupp intelligenta charmiga ungdomar på
en brittisk skola i skarven mellan 50- och 60-tal. Samma tid som Ian
McEwan skildrde i On Chesil Beach: en exotisk tid för oss,
reglerad av helt andra regler. Gruppen kallas ”book-hungry,
sex-hungry, meritorcratic, anarchistic”. Här är det gott om
fyndiga formuleringar, och man trivs så bra där att man inte gärna
vill lämna den här skolan med de trivsamma lektionerna.
Men de växer upp,
kommer ifrån varandra, och vi följer huvudpersonen Tonys liv,
skoningslöst skildrat av författaren. Han gifter sig, tillåts vara
gift i sju rader innan skilsmässan. Nu är han gammal, och minnet är
opålitligt när han ska lappa ihop sin bakgrundshistoria: ”How
often do we tell our own life story? How often do we adjust,
embellish, make sly cuts? And the longer life goes on, the fewer are
those around to challenge our account, to remind us that our life is
not our life, merely the story we have told about ur life. Told to
others, but – mainly – to ourselves.”
Som författare är
Barnes ibland något mischievous – jag skulle inte kalla
honom någon mysfarbror. Han skämtar gärna, men inte på något
enerverande hurtigt sätt; han är alltså ingen jovialisk
tvångsskämtare med glimten i ögat. Som centrum i boken finns
karaktären Adrian, den intelligentare och mest självklare –
ungefär som Percy i Virginia Woolfs The Waves,
ni vet han som föll av en elefant och dog. Aha –
även här då, ett dödsfall, när Adrian begår självmord, efter
att först ha blivit tillsammans med Tonys före detta tjej, knepiga
Veronica.
Det är hela
intrigen: när Veronicas mamma dör långt in i framtiden, alltså
vår tid, testamenterar hon Adrians dagbok till honom. Men Veronica
har lagt beslag på dagboken.
Det här är en
spännande historia i det lilla formatet, personligt skriven, och
undersöker hur vi ska förhålla oss till livet: Barnes erbjuder
alltså en variant, med bekymmer och svårigheter blandade med
liknöjdhet. Nä, Tonys liv innehåller inte många stunder av det
som så käckt brukar kallas ”livskvalitet”.
Barnes lyckas vara
behärskad och återhållsam utan att bli tråkig i den här nätt
berättade romanen på exakt 150 sidor, och lyckas också pika Amis
en smula genom att subtilt citera dennes favoritpoet Larkin.
Barn(e)sligt, kan tyckas. Mest imponeras jag av hur Barnes berättelse
handlar om hur livet måste omvärderas, att vi måste vara öppna
för de överraskningar som ligger i beredskap för att undvika att
få det epitet Tony får av Veronika: ”You still don't get it. You
never did, and you never will.”
Det enda jag stör
mig lite på är att Barnes uppfinner ett punkband som innehåller
sonen till en perifer vän till Tony, ett band som har låten ”Every
Day is Sunday”. Är det så att eleven trodde att jag skulle
uppskatta en Morrissey-referens? Men det finns ju en riktig låt som
heter ”Every Day is Sunday” av The Slackers, ett vidrigt
amerikanskt punkband med reggaeinfluenser, där en textrad lyder ”do
you think I should write a novel”. Hellre skulle den här
söndagsboken ha en referens till The Clash ”The Leader” från
”Sandinista”-albumet: ”The people must have something good to
read on a Sunday”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.