Rutinerade
litteraturvetaren Bengt Landgren hann skriva sitt mastodontverk över
Rilke, en omfattande biografi, innan han dog i januari i år. Mannen
från Prag. Rainer Maria Rilke, hans liv och diktning,
utkom i slutet av förra året, och är den första biografin om den
här viktiga figuren från modernismens begynnelse.
Landgren
förlitar sig på främst tysk forskning, och ignorerar lite
nonchalant att det faktiskt har skrivits en del om Rilke på svenska
– bland annat den fina boken Några
vändningar hos Rilke, av
Arne Melberg. Men här saknas främst översättningar av alla de
citat som texten innehåller: utdrag från brev och andra texter. Det
är som om tiden stått stilla sedan 60-talet, för här står citat
från tyska och franska i original. Observera dock att det är ett
otyg även när engelska citat inte översätts, i andras böcker:
för det försvårar läsningen med den här mängden citat, ibland
flera stycken i samma mening.
René
Karl Wilhelm Johann Josef Maria Rilke föddes 4 december 1875, alltså
med sex stycken förnamn (anteckna!). Två av dessa var flicknamn,
för att föräldrarna ville påminna sig själva om en död äldre
syster till René, som han hette upp till tjugoårsåldern, innan han
tog sig namnet Rainer.
Barndomen
var särdeles olycklig. Åtminstone om vi ska tro Rilke själv, och
det ska vi nog inte – åtskilliga gånger påpekar Landgren hur han
i brev gärna överdrev för att väcka sympatier hos andra. Är det
inte så med allas barndom? Vi överdriver åt vardera hållet. Nu
blir upprepningarna något av det jag mest kommer att minnas med den
här boken, att den kunde ha varit tunnare också av den anledningen;
om något kan sägas är det säkrast att göra det två gånger –
minst – verkar Landgren resonera, och har skrivit fristående
essäer där biografin växlas med dikttolkningar.
Även
om Landgrens bok är välkommen är den lite jobbig att läsa. Den
har helt klart flera intressanta saker att säga om Rilkes dikter,
för Landgren är en noggrann och samvetsgrann läsare, för att inte
säga närsynt, men när det handlar om livet blir det mindre
spännande. Jag förstår inte riktigt vart Landgren vill komma,
exempelvis när han ska bevisa att Rilke inte var bög: ”något som
effektfullt dementeras av Rilkes ovanligt tydliga heterosexuella
beteendemönster”. Jag hittar ungefär fem tvivelaktiga
formuleringar enbart i den meningen.
Däremot
är det alltså intressant att följa resonemanget kring Prag – i
folkmun är väl annars Kafka ”mannen från Prag”, medan Rilke är
mer rastlös äventyrare, som flydde hemstaden för långvariga
vistelser i Paris, i Tyskland, i Schweiz, och rentav inbjöds han av
Ellen Key till en vända i Skåne och Göteborg i några månader –
en sejour som fått ett eget lite för långt kapitel här. Att växa
upp i Prag innebar för Rilke likväl som för Kafka ett dubbelt
främlingskap.
Språket
i boken är mestadels tungt och orörligt, och Landgren verkar inte
ha bestämt sig, för ibland lägger han in buspojkens jargong i den
anemiska akademikerprosan. Värre är det väl med inkonsekvenserna i
resonemanget, som när Rilke beröms för originalitet ”vem annan
än Rilke skulle ...” följt av en jämförelse med de engelska
metafysikerna.
Bilden
av människan Rilke förblir gåtfull: redan Thomas Mann kallade
honom för snobb, och onekligen är det något skumt med att hans
trots ständig pengabrist unnade sig första klass-resor och flotta
hotell, liksom att han frotterade sig med rika smaklösa mecenater
samtidigt som han vurmade för arbetarklassen. I breven är han mer
ogarderad – men vi ska påminna oss (Landgren undviker sällan ett
tillfälle att påpeka detta) att han då ändå höll på med
avancerad manipulation.
Rilke
var helt klart en kameleont som anpassade sig efter situation och
omgivning. Som författare är han ju utpräglat modernistisk, men
som människa väldigt traditionell och med ålderdomliga ideal –
något som också gör honom till en spännande gestalt, en
övervintrad romantiker, med mer gemensamt med Hölderlin än sina
samtida poetkolleger.
Någon
komplett bok är det förstås inte, hur omfattande den än är och
känns. Exempelvis funderar jag på varför Landgren aldrig nämner
att Rilke på 10-talet översatte sonetter av franska renässanspoeten
Louise Labé. Är det för att hon inte enbart är kvinna, alltså,
som de andra kvinnor som nämns i boken, nästan uteslutande
älskarinnor och välgörarinnor? I förlagets verkförteckning nämns
att Landgren skrivit mängder av böcker om framstående litteratörer
– tio manliga namn nämns där. I stället för Labé nämner
Landgren att Rilke översatte den långt mindre (er)kända Jacopo
Vincenzo Foscarinis sonetter. Vi får också veta att Rilke översatte
en mängd andra poeter, däribland enskilda dikter av Leopardi, och
rentav en av Fröding.
Labé
betydde mycket för Rilke, som senare skulle skriva 1900-talets mest
erkända sonetter – Sonetterna
till Orpheus. Men också
för det djärva bildspråket i hennes dikter, och den starka
känslan. En av förtjänsterna med Landgrens bok är att han betonar
Rilkes närapå extatiska upplevelse av konstverk, efter att ha
arbetat för skulptören Rodin och studerat målningar av Cezanne –
något som på tidigt 1900-tal resulterade i hans ting-dikter, som
den kända ”Pantern”.
Tack
vare Ellen Key blev Rilke tidigt, redan 1904, introducerad på
svenska, genom en essä i Ord
& Bild. Intresset är
bevarat, med nya översättningar på 2000-talet av både Sonetterna till Orpheus och
Duinoelegierna.
Och intresse finns också på andra håll: för tre år sedan
tatuerade Lady Gaga in några rader från Rilkes Brev
till en ung poet:
”Prüfen
Sie, ob er in der tiefsten Stelle Ihres Herzens seine Wurzeln
ausstreckt, gestehen Sie sich ein, ob Sie sterben müßten, wenn es
Ihnen versagt würde zu schreiben. Dieses vor allem: Fragen Sie sich
in der stillsten Stunde Ihrer Nacht: Muss ich schreiben?”
Jag vore tacksam om du kunde förklara den här meningen för mig: "Det är som om tiden stått stilla sedan 60-talet, för här står citat från tyska och franska i original. Observera dock att det är ett otyg även när engelska citat inte översätts, i andras böcker: för det försvårar läsningen med den här mängden citat"
SvaraRaderaInnan jag kommenterar detta skulle jag vilja vara säker på att jag förstått innebörden riktigt. Speciellt undrar jag vad referensen till "60-talet" syftar på.
Jag menar nog bara att på 60-talet förväntades läsaren behärska tyska och franska, så läser man en bok från den tiden är citat från dessa språk oöversatta.
SvaraRaderaProblemet med boken är väl att man måste kunna så pass mycket tyska att man lätt kan ta sig igenom någon Rilkebiografi på tyska lika gärna. Annars borde väl poängen ha varit att skriva för svenska läsare, som inte alla kan tyska.
Otyget med citat är annars att det försvårar läsningen, om de är så här frekventa. Jag läser ju många skoluppsatser, bl a sådana där citat är obligatoriska. Det är jobbigt nog med citat på svenska, då de är ett inslag i texten som sticker ut, även om eleverna generellt är hyfsat bra på citatteknik (nu talar jag om externa uppsatser: PB-eleverna är givetvis mycket skickligare på citatteknik!). Alltså, att de bromsar upp läsningen.
Så även med citat på engelska, tycker jag nog, även om jag är medveten om att jag då och då citerar på engelska i mina texter här på bloggen. Men då gör jag det för att jag har läst en bok på engelska, och jag ids inte översätta, kanske, även om jag har gjort det ibland. Nä, men jag tänker ungefär så här: om jag läser en bok på engelska och skriver om den, då kan ju den som läser den texten själv avgöra om hen vill göra sig omaket att beställa den och läsa den, på engelska. Den som vill det kan i så fall engelska.
Tack för ditt klarläggande svar. Emellertid avstår jag från att kommentera eftersom det skulle bli alltför provokativt och missa kärnpunkten i ditt inlägg som väl gäller Rilkes liv och gärning. Sedan "60-talet" har jag bara bott i Sverige under en begränsad tid och har egentligen missat mycket av vad som skett i landet. Jag blir emellertid faktiskt ledsen när jag läser att man då kunde förutsätta att läsarna förstod tyska och franska och det kan man tydligen inte nu. Vad är det för utveckling?
SvaraRaderaMåste man skriva för "alla" läsare? Kan man inte ställa krav på läsekretsen (speciellt om den består av folk som är intresserade av Rainer Maria Rilke!)
Nu har jag ju inte sett boken men jag föreställer mig att det varit bättre att ge citaten på originalspråket ("även" engelska...) och ge översättningar i ett speciellt appendix.
Nu skall jag inte följa det här sidospåret längre. Jag bara konstaterar att den minsta gemensamma nämnarens överhöghet blir allt mer självklar och att problem -i det här fallet bristande språkkunskaper- löses genom att definiera bort dem som problem (jmf rån och cykelstölder...)
Hoppas att du inte tar illa upp för dessa reflektioner från en person som inte lyckats anpassa sig.
Jag tar inte alls illa upp! Tvärtom!
SvaraRaderaTja, jag är nog inte ensam om att tycka att det är lite synd att boken inte översätter citaten, men jag hävdar delvis alltså att det beror på att man störs i läsningen, att det försämrar flytet.
Nä, man ska ju inte skriva för "alla". Jag tycker generellt att många ställer för låga krav, att jag som läsare känner mig förolämpad.
Men eftersom det har kommit så fina översättningar av Rilke på senare tid, av både Duinoelegierna och Sonetterna till Orpheus, borde det finnas förutsättningar för många läsare som inte klarar tyskan. Det kan man tycka vad man vill om, men tyskan är ju inte lika stor som exempelvis spanskan i skolan, för att inte tala om engelskan. Därför, bland annat, tycker jag att citaten kunde översättas - speciellt långa brevcitat. Diktcitat är i några enstaka fall översatta, men oftast inte (i Landgrens bok, alltså).
Tack för intressant text. Men en sak: det här är inte den första biografin över Rilke, möjligen den första som är skriven på svenska, men både på tyska och engelska finns ett antal levnadsteckningar. Om nu Landgren fann det för gott att skriva ytterligare en, och just på svenska, är det ju som du skriver märkligt att han inte nämner Melbergs bok.
SvaraRaderaTack själv, och ja, jag menade förstås att det var den första biografin på SVENSKA (ungefär som när Torsten Ekbom skrev den första på SVENSKA om Kafka, när jag skrev den första på SVENSKA om Woolf, och så vidare). Jag trodde att det stod så, jag blev konfunderad, glömde väl bort det!
SvaraRaderaJa, just Melbergs bok minns jag som riktigt bra. Men det var ju ingen biografi, visserligen.
Sålunda talade kulturgnomen...
SvaraRaderaAlso!
SvaraRadera