Profetmorden, Mehmet Murat Somer

Om du lite till mans är lite dåligt insatt i turkiska deckare kan du börja med Mehmet Murat Somers Profetmorden, utgiven på det nya förlaget 2244, i Martin Palms översättning. Det är den första boken i en serie på sex böcker, kallade Hop-Çiki-Yaya-deckare, med en ganska ovanlig privatspanare.

Han är nämligen transvestit, uppenbart bisexuell till sina preferenser, klubbägare och med naturligt tillträde till de miljöer där romanen utspelar sig. Transvestiter mördas, och snart uppdagas att det är frågan om en seriemördare. Sådana är betydligt mer frekventa i fiktionen än i verkligheten, och i synnerhet gäller det seriemördare med uttänkta planer, som mördar utifrån en raffinerad metodik. Här gäller det offer som råkar dela namn med gamla profeter, vilket ger långsökta kopplingar: verklighetens seriemördare brukar vara mindre nogräknade.

Somer har inspirerats av Patricia Highsmith, Truman Capote, André Gide, Marquis de Sade, och väldigt många fler. Så säger han i ett långt tacktal till efterord, där han noggrant också nämner musik, film och konst som har fungerat på liknande sätt. Föga förvånande att Pedro Almodóvars namn finns med, något även förlaget uppmärksammat med baksidestexten. Jo, även här en fin känsla för de människoöden som skildras.

Liksom den drastiska humorn. Att det är glättigt skyler bara den olyckliga bakgrunden, hos dessa människor som tvingas leva farliga liv bland homofober och andra fiender. Huvudpersonen klär ut sig till Audrey Hepburn, och är så yvigt tecknad att han blir något av en karikatyr.

Deckargenren är i visst behov av humor, och sådan tillhandahåller Somer förstås. Men han har också fångat in känslan av underläge, att tvingas försvara sin identitet. Då blir själva deckarintrigen underordnad: den är inte heller så avancerad, eftersom till och med jag lätt kan följa med i dess vindlingar. Lite väl stelbent utförd är kanske de typiska deckarticsen, med tydliga frågor som får lika tydliga svar: ”vad? varför? vem?” Också lite irriterande med dessa döda människor lite här och där: jo, nog fattar jag att genren kräver sådant, men de behandlas tämligen avfärdande. Somers litterära stil är också lite svag för klichéer: ögon blir stora som tefat, någon skriker som en visselpipa, hjärtan hamnar i halsgropen.

Så om man har lite överseende med sådant kan man läsa Profetmorden med ganska stor behållning.