Bübins unge, Mare Kandre

Vi talade om vådan att läsa om böcker som betydde mycket när man var ung, hur svårt det var att ta till sig vissa saker. Hans exempel var Hermann Hesse, jag talade om Stig Dagerman. Somligt kunde jag nog fördra fortfarande, men somligt besvärade mig, gjorde mig obekväm: vet inte om jag blev mest irriterad på att jag uppskattade det då eller på att jag inte längre kunde se vad det var jag hade uppskattat. Ville jag söka upp mig själv som ung och säga några sanningens ord, eller ville jag skälla ut mitt nuvarande jag?

Jag tog risken att bli besviken när jag nu läste om Mare Kandres Bübins unge, en bok som betydde mycket när jag var fasligt ung, säkert för ung. Det är en nyutgåva av Hansson Bok, eftersom Bonniers vägrar ge ut Kandres böcker, och hennes tredje bok. När jag börjar läsa inser jag att det inte var så värst länge sedan, kanske lite drygt tio år sedan, jag senast läste om den, och inte heller blir jag nu besviken, utan uppfattar den på samma sätt – kanske den enskilt mest betydande bok som getts ut i Sverige sedan jag vet inte när.

Den innehåller sådant som en bok normalt inte får innehålla: Kandre gör sådant man inte får göra som (svensk) författare. Att skriva poetiskt och drömskt, med en besjälad natur och en skog som ler mörkt – visst, men Kandre avviker från det stipulerade, från normen, genom att ladda tillvaron med svårare symboler, svårare tecken. Hon skriver inte renodlad allegori eller saga, utan befinner sig ett steg före all tolkningsrekvisita som läsaren skramlar fram. Bland annat därför är det så orättvist mot andra författare att jämföra dem med Mare Kandre.

I ett dunkelt eller skumt ställe utanför ett samhälle bor Onkel och Bübin, och så berättaren, som endast identifierar sig som ”Kindchen”. Protagonisten befinner sig utanför sammanhanget: saknar tillhörighet, finns inte inskriven i titeln. Kanske är hon död. Eller så håller hon på att växa upp, eller bara växa. Hon menstruerar, och lämnas ensam med den unge som går under namnet ”Bübins”.

Liksom kroppen är huset ett fängelse för huvudpersonen. Hon upplever tillvaron som barn gör: med en kuslig närhet, som om hon inte lärt sig distansera sig från naturen, utan enbart följer instinkter. Det är tydligt att hon rör sig mot en nollpunkt, som kan kallas något kliniskt – depression, sammanbrott – eller något annat, något mer konstruktivt, som en insikt av filosofiska dimensioner:

   ”En djup leda griper mig –

    Jag vill ingenstans nu, ingenting!”

Helheten går förlorad för henne: det är som att hon upptäcker vad det innebär att vara människa – att vistas i förlustens tillstånd. Men också att vara splittrad, där din lojalitet vacklar mellan olika läger. Att växa upp innebär också att börja tycka annorlunda, att göra sig oberoende, att svika ideal. Du blir något konstigt, det vill säga – vuxen. Den här boken visar vad den processen kräver i offerväg.

Kandre tar sin uppgift på allvar. Självföraktet är en universell känsla, och det huvudpersonen går igenom är något alla går igenom – om vi inte förnekar det. Det här är en författare som använder liknelser som går fel, går snett, görs konstiga (”Som att ligga djupt ner i en stor sten”?). Hon är också beroende av atmosfären:

Ӏn sen?

    De åker sin väg –

    Vagnen rullar ner i byn.

    Ungen står kvar vid grinden och väntar, hela tiden böjd och olycklig. Den låga, gråblå himlen skruvas ner ytterligare, och inget slipper ut. Lukter, ljud. Det är förseglat, tillslutet. Det är knappt man kan gå upprätt i den kväljande hettan!”

Vad som händer? Kanske är huvudpersonen redan död, kanske är ungen det hon lämnar kvar när hon växer upp, barnet som är ett beläte av henne själv, och som sådant dött, en klump, en tingest. Kandre vet inte själv, och vi delar denna upplevelse av otrygghet, där världen samspelar med karaktärerna. Kanske är det dödsriket som är romanens miljö. Det är en gränslöshetens fiktion, där läsaren är helt övergiven.

I ett (fiskpinne)klokt skrivet efterord skriver Aase Berg om hur Kandres bok skildrar någon som är både främmande och hemma, och mycket riktigt att hon skriver med realistiska anspråk. Däremot är jag inte lika säker på att hennes ideliga utropstecken signalerar något hoppfullt: lika gärna ser jag dem som uttryck för en förtvivlan som förstärks, som ges emfas av det knepiga tecknet. Då blir utropstecknet ett försök att rycka upp sig, att injicera liv i dödköttet. Lika mycket rädsla, ett fasans signum.

Men jag är helt med henne när hon hävdar att man inte måste läsa Bübins unge som en skildring av en kvinnlig erfarenhet: det är en mänsklig upplevelse som vi erfar. Ja, hur skulle jag annars kunna läsa den? Men är det inte typiskt att så många så kallade kvinnliga författare blir uttydare av ”den kvinnliga erfarenheten” (tänk på Nobeprisnomineringen till Doris Lessing)?