Något som gjorde
mig beklämd och lite upprörd när jag gjorde lärarpraktik på
Mimerskolan i Umeå var att så många av eleverna hade som högsta
prioritet att läsa böcker med verklighetsbakgrund, BOATS-böcker,
som de heter nuförtiden. Verkligheten, vad fan?
Annette Årheim har
länge forskat kring de här böckerna, som ibland kallas ”feel
bad”-litteratur och ibland ”eländeslitteratur” (det ord jag
nog själv använt oftast), och har fastnat för begreppet som fått
ge titeln till boken Misery Lit (BTJ), och är en kortversion
av hennes avhandlingsarbete från 2007. Men varför då nödvändigtvis
bevara en engelsk glosa? Liksom i fallet Chic Lit saknas en bra
svensk motsvarighet: beror det på att vi svenska är så avvaktande
och försiktiga att vi tror att det är lönlöst att komma på något
eget, att vi förutsätter att flugan ska vara kortvarig. I sin
nuvarande form har väl Misery Lit verkat sedan 80-talets Inte
utan min dotter, följt av 90-talets Gömda och Pojken
som kallades Det – de två sistnämnda analyseras utförligt i
den här boken.
Alltså böcker som
förutsätter en stenhård identifikationspakt med berättarrösten,
där trovärdighetsfaktorn trubbas av. Varför man är så ohälsosamt
intresserade av sanningen borde Årheim ha fördjupat sig mer i: kan
det rentav ha att göra med den föråldriga 1800-talsuppfattningen
om litteraturens nyttoaspekt? Det måste ju rent objektivt vara
nyttigare att läsa sanna skildringar än fiktion?
Men är man en
kritisk läsare – Årheim är det definitivt – då måste
sanningsbegreppet problematiseras, i synnerhet i dessa
självbiografiska böcker. Deras attraktionskraft på i synnerhet
unga människor måste ha att göra med att de visar en polariserad
värld, där de onda är rejält onda och de goda rekorderligt goda,
utan risk för bryderier och svåra ställningstaganden.
En kritisk läsning
är särskilt nödvändig när man tar sig an dessa böcker, visar
Årheim: läsaren ska minst av allt vara en lydig hund, utan hellre
konstra, bråka, ifrågasätta. I skolan är dessa böcker oerhört
populära, enligt Årheim – men det förutsätter att lärare är
fortbildade i ämnet.
Varför är då
(unga) läsare så intresserade av eländet? Tja, Årheim har fyra
alternativ, presenterade redan 1997 av forskarkollegan Sten
Furhammar, och de är väl tänkbara: förströelse, jämförelse med
egna erfarenheter, kunskapssökande, samt en terapeutisk funktion –
tröst, med ett ord, som lika gärna kunde ha varit katharsis.
För nog är det något sådant också: en befrielseakt.
Varför är jag
själv så ointresserad? Jag minns att jag läste Pojken som
kallades Det, och bara tyckte att den kändes så utstuderat
spekulativ och överdriven, närmast parodisk i sina försök att
vädja till läsarens medkänsla. Att det finns bättre exempel på
böcker som ändå genremässigt kan sägas uppfylla kriterierna, det
visar Årheim i sista kapitlet, även om hon gärna kunde ha utökat
med Sofia Rapp Johanssons helt lysande Silverfisken – en bok
som har förutsättningar att förbli läst långt efter att
gelikarna begravts under tidens opartiska gravlock.
Jag kan ha drömt, men tror att begreppet "far illa" eller "farilla" använts om böcker med verklighetsbakgrund som handlar om barn och kvinnor (oftast) som utsätts för övergrepp.
SvaraRaderaAha, men det har jag inte själv stött på - fast, det är ofta så, att något som jag tror mig ha drömt, är något som finns i verkligheten. Ibland är det tvärtom!
SvaraRaderaJag gillar eländeslitteratur som ger utrymme till kunskap. Pojken som kallades Det ogillade jag skarpt på grund av samma anledningar som du beskriver ovan. Silverfisken gillar jag däremot bättre. En annan bok i kategorin som jag har uppskattat är Bakom stängda dörrar.
SvaraRaderaMm, det finns nog många goda & dåliga exempel på genren, ibland är de bra böckerna inte heller de som är bäst skrivna, utan bra på grund av att de väcker tankar som andra böcker inte gör.
SvaraRaderaJag tror att folk (delar av den "breda publiken") helt enkelt har blivit sämre på att läsa berättande som just fiktion, och inte en representerande återgivning av att "så här är det/så var det för mig". Romanen får sin kraft av att den stiliserar och omgestaltar verkligheten, stöper om, gräver sig in, översätter och bygger till, mer radikalt än den kunnat göra om den begränsats av yttre sanningskrav, men detta har många idag svårt att hantera. Därmed inte sagt att alla de ungdomar som läser den här typen av böcker skulle bry sig om ifall de övertygades om att storyn inte var bokstavligt sann.
SvaraRaderaMin erfarenhet är att det är lika svårt att diskutera sanningshalten i de här böckerna som det är att diskutera ... eh, Tolkien & Red Hot Chili Peppers ... med ungdomar, alltså!
SvaraRaderaDet där sanningskravet stör mig, det där based on a true story, visst, men godta det inte som en absolut sanning bara för det! Vad är inte based on a true story?
Tolkien - ja, att säga "men hör du, du inser väl att det inte *har* funnits några orcher här på jorden ens i ett tidigare skede??" är nog ungefär lika poänglöst som att påpeka det orimliga i att folk i Star Trek och Star Wars lyckas korsa galaxer på en vecka, eller att deras antagonister överallt talar engelska. ;) (Tolkien menade ju att Midgård/Arda var jorden i en tidigare epok, och att Ringens Krig fick tänkas ha inträffat ett antal millennier före Krist födelse).
SvaraRaderaJag gillar i och för sig Tolkien (tror jag, det var ett bra tag sedan jag sist läste honom på allvar) men han befinner sig på något vis bortom den vanliga vuxna litteraturens måttstockar ännu idag.
Hm, jag har dåliga erfarenheter av Tolkien, & minns att några av mina kompisar när jag läst littvet klagade på lärarna för att vi inte läste Tolkien & Robert Jordan, men äsch, det var så mycket annat vi inte heller läste ...
SvaraRaderaJag kom aldrig förbi ca sid 50 i Sagan om ringen, & har förstått att det är nån slags gräns där, att den blir bättre sedan. Ja, jag har ägt böckerna, med Inger Edelfeldts ganska snygga omslag, men gav bort dem, kanske det var ett misstag.